Dagens Nyheter – 19 februari 1873, sida 1

-—01 -— CAck, det föll åtminstone en sten från mitt beklämda hjerta, suckade Eleonora. O, du kärlekens Gud! Huru kunde jag låta mig så bedåras af en usel skrymtare, inte värd att lösa min ädle makes skoband. Nej, si ta mej å hundra vargar och en gammal katt, det ä den skurken inte värdX, bedyrade gubben Granat. Men sinu har regnet slutat, åskan går till sängs, och månan arbetar sig snart fram mellan molntrasorna, Nu ska vi genast bege oss i väg till hemmet, ta reda på olycksebrefvet och bränna upp både det och minnet af allt, som passerat, och sedan tacka Gud, att han i sin nåd velat afvärja en stor olycka. Nej, nej! herr Granat! minnet af mitt brott skulle alltid sväfva som ett töcken öfver vår lycka. Det är min pligt mot sanningens Gud att bekänna allt. Ja, ni har kanhända rätt! Lögnen i hvad form som helst bringar aldrig någon välsignelse. Herre min Gud!X utropade den gamle, knäppte samman sina händer och skakade sitt hvita hufvud. Så ung, så vacker, så öm, så god, så ren och så pligttrogen, och ändå — för några ögonblick så pligtförgäten. Ja, ska sånnt der vara den fördömda kärlekens frukter, så — gudskelof att jag aldrig i hela mitt lif varit kär — mera än en gång —4, mumläde gubben sakta för sig sjelf och begrof med en suck ett ungdomsminne. Men Eleonora hörde inte mycket af hvad