Dagens Nyheter – 17 februari 1873, sida 1

ner REISE den derifrån utskeppade kalk, hade redan blifvit det 1830. Likaså Avesta kopparoch manufakturtull vid 1840—1841 års riksdag, då vanlig utförseltull i stället erladesg, hvilken dock samtidigt med öfriga utförseltullar afskaffades. Vid 1871 års riksdag sammanfördes på regeringens förslag svafvelbrukstionden (3500 rår), jemte tionden på nickel, bly och glete, som hittills med närmare 4000 rdr ingått i den 8. k. extra uppbörden, med gilfvertionden (15,000 rdr) och kopparräntan (70,000 rdr) till en gemensam bergverkstionde på 93,000 rdr. Vid 1872 års riksdag föreslog regeringen att hela denna tionde, mot ett obetydligt vederlag af en del bergverk, skulle försvinna — med undantag af silfvertionden (och Garpenbergs koppar), hvarigenom inkomsttiteln ansågs skola minskas med 79,000 rår, Detta tyckte riksdagen dock vara nog starkt, hvarför den afslog regeringens framställning. Tager man i betraktande dessa betydliga nedsättningar och afskrifningar å skatterna på bergsbruket, äfvensom regeringens plan att slutligen låta dem alldeles försvinna — ty silfvertionden hade väl snart fått följa efter de andra — kan man ej nog mycket förundra sig öfver en sådan utomordentlig ömhet för denna näringsgren, Och detta så mycket mera, då man erinrar sig att bergsbruket dessutom sedan gammalt åtnjutit högst väsentliga friheter i afseende på grundskatterna, indelningsverket och kommunala onera, att jordbruket under samma tid erhållit jemförelsevis obetydliga lindringar, och att dess anspråk på successiv afskrifning anses sårom en högst oförsynt fordran. Om skatterna å bergsbruket blifvit bibehållna åtminstone vid samma belopp, hvartill de uppgingo för 40 år sedan, så skulle de nu, om man tager i beräkning den utveckling denna näringsgren på senare tider erhållit, uppgått till betydligt öfver 1 million rår. Exempelvis må nämnas, att tackjernstionden och hammarskatten åren 1835 — 1840 i medeltal inbragte 350,000 rår rmt, samt att tackjernsvillverkningen år 1835 uppgick . till 2,207,664 centner och stångjerastillverkningen till 1,593,189 centner; men är 1870 hade den förra tillverkningen ökats till 6,895,794 centner och den senare till 4,559,331 centner; med. bibehållande af samma skatt, som 1835, skulle således allenast dessa tillverkningar nu hafva inbragt öfver 1 million. Åren 1835—1840 uppgick kopparräntan i medeltal till 62,000 rdr; år 1834 tillverkades 17,094 centner koppar och 1870 43,852 centner (de föregående åren doce vida mera). Vi hafva fäst uppmärksamheten vid detta förhållande, icke emedan vi på något sätt ogilla upphörandet af mnäringsoch produktionsskatten eller förbise de välgörande följderna deraf för näringarnes utveckling, atan emedan vi måste anse det vittna: om lika mycken orättvisa mot jordbruket som om inkonseqvens i afseende på mnationalekonomiska grundsatser, att detsamma, gom dock utgör landets hufvudoch modernäring och af hvars blomstring nationalvälmågans utveckling dock förnämligast beror, ej af dylika fördelar kommit i åtnjutande. Men det synes verkligen, som om man på vissa håll ej betraktade jordbruket som en näringsgren, utan som en svamp, ur hvilken man fram