Dagens Nyheter – 15 februari 1873, sida 1

genom på ett förtäckt sätt ge de brottsliga en varning, som möjligen kunde omintetgöre derag planer, i fall de hade några sådana. Med mycken otålighet afbidade han följande dagen något ilbud från telegrafkontoret, och spejade noga efter om den unga frun gjorde några tillrustningar för resan. Men mamsell Österman, som log åt den gamles farhågor, visste blott att berätta huru fru Eleonora stängt sig inne långa stunder i sin sängkammare, och att hennes ögon buro spår af tårar. Betjenten Johnson återigen hade inte fått någon annan befallning, än att, då han på eftermiddagen läste in bordssilfret, upptaga och flytta till sängkammaren unga fruns juvelskrin. Den gamle bokhållaren spratt till vid denna underrättelse, men efter några ögonblick tyctes han få en god id6. Skulle Eleonora endast för sitt nöjes skull inspektera sina dyrbarheter, så var det ingen besynnerlighet med hennes befallning; ville hon återigen behålla skatten uppe hos sig, i stället för att ha den så säkert förvarad, som i silfverhvalfvet, så låg det mycken betydelse i denna flyttning. I alla hänseenden förmodade gubben att den brottsliga makan icke skulle ge sig ro till någon sådan inventering utan minsta anledning, men att hon snarare ville vid en hastig flykt medtaga denna henne tillhöriga stora skatt. Den gamle ryste vid tanken på det svarta