Dagens Nyheter – 15 februari 1873, sida 1

kontrahenterna förde gubben Staffans misstankar på villospår. Han hade ju inslumrat kort före händelsen med barnet, och han hade möjligen endast drömt om allt detta prat han trott sig höra, och sjelfva denna kyss, som hans öron uppfångade, kunde ju möjligen vara endast en handkyssning, sådan som söderns kavaljerer ofta tillåta sig mot de damer de egna sin vördnad. Eleonora, som helt och hållet återvunnit sin fattning, då all fara för den lille älsklingen var öfverstånden, styrkte gubben i denna tro, då hon, öfverhopande honom med de varmaste tacksägelser, klappade hans axel och sade: CHerr Granat hade rätt: en mor får inte glömma sitt barn för någonting i verldenX, och således inte heller för signor Dossis intressanta berättelse om afskedet från mor och syster, då han som biltog nödsakades öfvergifva det fosterland, för hvilket han ville oftra lifvet. Han kysste just min hand till tack för mitt systerliga deltagande, då olyckan med lilla Edmund måtte ha inträffat. Men medan den unga qvinnan med tillkämpadt lugn framsade denna sin kanhända första lögn, vågade hon icke möta den gamles öppna och frågande blick, utan stirrade under rodnad bort mot dörren till verandan och sökte ge samtalet en annan vändning genom att utropa: Nej, men se då bara så vackert månen går upp derborta mellan de mörka molnen!4