Dagens Nyheter – 14 februari 1873, sida 1

paginering, dels äro paginerade med bokstäfver, och det sålunda, att en och samma bokstaf understundom erfordrat flerfaldig numrering, gör saknaden af ett register högst kännbar. Men till ett sådant finnes ingen tillstymmelse. Man har dessutom så föga lyckligt beräknat eller så föga vetat begränsa de ofvan angifna afdelningarne i sjelfva betänkandet och så kastat de många grunderna om hvarandra, att följden blifvit oreda och omsägningar. Hvad man sålunda har att söka öfverallt, det finner man understundom ingenstädes. oo Att komitn räknat icke mindre än sju 8 k. klassiskt bildade ledamöter mot allenast två, hvilkas bildning icke eller i mindre mån legat åt det hållet, eller sju embetsmän och lärovorkslärare mot allenast två män af folket eller repregentanter för det stora flertal, hvilket i fråga om bildningsmöjligheter just varit föremål för den orättvisa och mannamån, som öfverklagas, det inlyser af den ofvan meddelade förteckningen öfver ledamöterna. Med anledning af hr Petrös tidiga afgång kunde det till och med sägas, att komit6ns ledamöter i den meningen stått sju mot en. Att denne ene väl fyllt sin plats, att den af erfarenheten och våra förhållanden angifna riktningen naft i honom en målsman och att han sålunda mäst opponera sig mot komitns förs slag, nära på i dess helhet, det finner man af hans reservation. Komitens uppgift antydes redan å omslaget till dess betänkande ha varit: revision af gällande läroverksstadga och de särskilda, tid efter annan meddelade föreskrifter rörande denna stadgas tillämpning4. Under eller i och för lösningen af denna sin uppgift har komiten till ledning och efterrättelse haft de anmärkningar, på hvilka riksdagen stödde sitt antagande, att den ialla samhällsklasser rådande oron beträffande våra elementarläroverk icke torde sakna all befogenhet. Dessa anmärkningar afsågo: de efter år 1856 timade förändringarne och omkastningarne i undervisningsplanen, hvilka bidragit att rubba förtroendet till de grundsatser, på hvilka skollagen stöder sig, eller åtminstone till deras ändamålsenlighet för vårt folk och våra förhållanden; den öfveransträngning, hvilken härledes från för långt utvidgade språkstudier, från mängden af läroämnen och icke minst från ämnesläsningen för lärare; den nuvarande anordningen af lärokurgerna eller den omständigheten, att i verkligheten ingen afslutad undervisning erhålles utan genomgåendet af skolans alla klasser, under det att det stora flertalet af ynglingar, hvilket icke har tillfälle att fullständigt genomgå skolan, tvingas att lemna densamraa med, Si vissa ämnen åtminstone, ganska ofullständiga kunskaper4, och slutligen den öfverbefolkning inom läroverken och den fara för dieciplinen i förening med det menliga inflytande på undervisningen, särskildt å den reala linien, hvilka tillskrifvas sammanförandet af läroverk och bildningslinier, hvadan man häntydde på önskligheten af en för båda linierna gemensam undervisning i de lägre klasserna, men deras fullständiga särskiljande i de öfre, dessa möjligen till och med såsom skilda lärovork. Frågan blir sedan icke blott om komiten gifvit behörig akt på dessa vinkar, ut