Dagens Nyheter – 14 februari 1873, sida 1

Åh, käro herr Granat! Nu ser han då spöken på ljusa dagen. TItalienaron är väl ingen stråtröfvare heller. Nej, nog är hån on bättro karl, och ser mycket förnäm ut, men jag tycker inte om honom för det. Och hvad nu skrinet beträffar, så togs det ut för silfverbröllopets skull, som herrskapet var bjudet på, och nog står det säkert i vårt präktiga hvalf för bordssilfret med joerndörren. Grosshandlarn lät bygga hvalfvet i fjol, som bokhållarn vet, efter inbrottet på Dufsta, och nu lär väl hvarken eld eller tjuf kunna bryta sig in. Dossutom ligger Johnson i rummet ofvanpå och stora Caro går lös om nätterna, för att inte tala om trädgårdsmästarn och drängon med sina bössor i gula byggningen. Detta samtal mellan husrådinnan och trotjenaren fördes i all tysthet på den vackrå bryggen nedanför Joachims villa, der de i juliaftonen sutto en på hvardera bänken och samspråkade helt förtroligt, medan deras herrskap, såsom vi nyss beskrifvit, voro ute på vattenspegeln, svärmande och musicerande. CHerre min skapare! så vackert det låter derute på sjön. Det är som en gudstjenst. Ja si, spela på harpa det ken han då söm en kung David, och när han så sjunger till med unga frun, då kan han ta hjertat ur kroppsan på en stackars menniska. Men när han inte musicerar, då är han inte heller någon konung David längre. Hvarför into det:4 puttrade Granat. Den