Dagens Nyheter – 11 februari 1873, sida 2

Clara syntes nära att digna, trots alla sina försök att hålla sig uppe, och stödde sig blek som en döende mot kaptenskan Flankes arm, medan Emanuel med handen stödde sig mot bordet. Eleonora, som icke kunde fatta sin systers synbara oro, ställde sig ömt smekanda vid hennes sida, medan hon blickade bort mot Joachim liksom för att söka ett skydd. Emanuel begynte: CMina damer och herrar! Ni ha nyss hört huru min vördnadsvärde far varmt och vältaligt uttryckt både sin och min tacksamhet mot de hulda unga damer, hvilkas ömma omhuldan jag näst försynen har att tacka för räddningen af mitt lif under min svåra sjukdom, då alla mina närmaste befunno sig på regande fot. Ni vöt också, mitt herrskap, huru lätt och ofta tacksamheten öfvergår till en annan känsla, i synnerhet då föremålet för denna tacksamhet är en sammanfattning af alla möjliga älskvärda egenskaper. Gubben Patrik gjorde stora ögon, mon ansåg fraserna såsom en imitation af hans eget chevalereska sätt att uttrycka sig. Emanuel fortsatte: Det hör beklagligen till lifvets icke så sällan förekommande erfarenheter, att man misstager sig på sina känslor, och tager ungdomens lättare intryck för dessa djupa, som äro nödvändiga länkar i äktenskapets kedja, Om den skall kunna kallas för rosenbojor, i stället för kopparfjettrar. Också jag har till