Dagens Nyheter – 11 februari 1873, sida 2

skriftens utgifvandeförenadt lotteri, till bortlottande af äldre årgångar af nämda tidskrift, samt yrkat ansvar å dessa derför enligt 1 och 3 22 af kungl. förordningen den 21 mars 1844, och Vestra Göinge häradsrätt, som haft att behandla målet, ogillat åtalet, bar kungl. hofrät ten lemnat ett utslag iutdrag lydande sålunda: Att då anledning icke förekommit till antagande deraf att det för tidskriften bestämda pris öfverskridit sjelfva tidskriftens värde, den omständighet att de bevis om verkställd subskription eller prenumeration, som af förklarande utfärdats, jemväl medfört rättighet för subskribent eller prenumerant, som å föreskrifna tider utlöst då utkomna häften af tidskriften, att deltaga uti de af tidskriftens förläggare anordnade så kallade premieutlottningar af äldre årgångar af tidskritten, icke är af sådan beskaffenhet att förklaranden kan anses genom utlemnande af samma bevis gjort sig förfallen till det ansvar som derför blifvit å honom i målet yrkadt, pröfvar kungl. hofrätten rättvist fastställa det slut öfverklagade utslaget innehåller. Kungl. Svea hofrätt har med stöd, just af 3 2 i kungl. förordningen den 21 mars 1844, eller samma 2 hvarefter Wir6en yrkat ansvar Ode och Ahwaell, dömt Gernandt till 500 rdr böter, och kungl. hofrätten öfver Skåne och Blekinge har ansett förklarandena, på skäl som i utslaget uppgifvits, icke enligt samma paragrafer kunna tillansvar fällas. Frågas: Hvilken hofrätt har rätt? Här kan naturligtvis ej vara fråga om hrr Ode och Ahwnell; de hafva som kommissionärer för tidskriften handlat i fullkomlig öfvertygelse om deras lagliga rättighet, här är fråga om sak. Att högsta domstolen kommer att gifva sista utr slaget i detta mål derom äro vi förvissade, men faktum är dock att tvenne hofrätter dömt fullkomligt olika i samma sak, och dermed visat enheten i vår lagskipning, (Krist.-bl.) Distingen, vår stads och vårt läns förs nämsta marknad, skrifver en af våra korrespondenter i Upsala, skulle laglikmätigt slutas som i går. Men vid en jomförelse med forna Distingen skulle man kunna säga, att Distiogen i är hvarken börjat eller slutat, ty sämre marknad från både köpares och sgiäljares sida hafva vi väl näppeligen haft i Upsala. — Vildt och renkött ha nästan alldeles uteblifvit. Den dåliga vara, som förefunnits, har sålts till högt pris, och jernet, den svenska industrieng hufvudprodukt, har betingat ett pris, som är både ovanligt och oerhördt. Man påstår att jernet snart nog skall vara en handelsartikel, som får eftersökas utan att kunna fås, ty våra bruk i Upland komma icko åt sina kol i skogen, hvadan fråga är om de kunna fortfarande i vinter vara i verksamhet eller icke. I pepparkaksoch karamellsstånden tycktes man hafva gjort de bästa affärerna, synnerlix gast i går Vaksala-lördan, då allmogens unga söner och döttrar ej försummade att se sig om i staden. Hos Åkerstens (ett sehweizeri vid torget) hade man i går tillfälle att studera ett blandadt studentoch folklif. En och annan glad student brakar nämligen inbjuda en och annan Vaksala jänta på ett glas. Så ock i går, då jäntornas manliga vänner fingo vara med. Luvds universitet, Examen till rättegångsverken är aflagd af G. A. Petersson, öste. OC. A. Strandmark och P. A.H. Cavalli, smäåäl. Examen till k. m:ts kansli är aflagd af J. A. M. von Engeström, östg. För kolbrytning i Engelholmstrakten lära schakt snart komma att sänkas samiidigt i Barkåkra och Höja. En illbragd af värsta slag omtalas från Hör. Ehuru detaljerna för öfrigt, såsom de blifvit för oss muntligt framställda, säger Lunds Veckoblad, äro af alltför sorglig beskaffenhet att omständligen återgifvas, skola vi dock meddela det hufvudsakliga af den ruskiga tilldra gelsen. I sagda by bor en supig skomakare, känd för ett våldsamt och obändigt lynne, hvilket rodan flera gånger fört honom i konflikt med lagen. Han hade det oaktadt funnit en qvinna, som icke afskräcktes att med honom knyta äktenskapets band. Hon hade vid jultiden födt ett barn, men denna omständig. het afhöll icke mannen från att fortsätta sitt stormiga lefnadssätt, En afton för ej så länge sedan inkom i hans stuga en frisk kamrat, skräddare till yrket, och inbjöd skomakaren att i sitt sällskap begifva sig till en gård i grannskapet, der något slags gille hölls, och der alltså tillfälle till vederqvickelse fanns. Oaktadt hustruns böner följde skomakaren med, men under vägen till gillegården berättade skräddaren, huarusom, under det skomakaren en stund varit ute ur stugan, han af hustrun fått uppbära förebråelsor, för det han sökte locka ut mannen på äfventyr, samt att hon I bedt honom gå till uppgifna stället ensam, i