Dagens Nyheter – 11 februari 1873, sida 2

— mÖSmve min stora och djupa smärta varit ett offer för ett dylikt misstag, men jag har — himlen vare tack — fått ögonen öppna i tid, och likt Alexander med ett svärdshugg löst den gordiska knuten. Mitt herrskep, jag vill göra det pinsamma ämnet kort, för att så mycket fortare komma till det fröjdefulla, — Jag upplöste i går på Lindboholm de band, som fästade mig vid Lejla Ebenrbjelm, för att i dag kunna följa mitt bjertas länge manande röst, och förlofva mig med Clara Fransoni. Må Gud välsigna vårt förbund! Emanuel skyndade fram, för att omfamna och kyssa sin bleka brud, men gubbea Patrik kom honom med ett förkrossande slag på skuldran att ragla baklänges. Pojke! Vanvetting! Är du förryckt? Har du druckit för mycket! — Mitt herrskap, är han inte sjuk? Hen yrar ju! Men Joachim den tyste hof nu upp sin klara välljudande stämma, som likväl darrade af rörelse. Nej, min far! Han har först nu kommit till sans ifrån sin långa yra, De band, som fästade honom vid Lejla Ebenbjelm, voro icke kärlekens, de voro den sonliga ömhetens, känslan af hans tacksamhetsskuld till sin far. Långt förrän han gaf den förmenta kärlekens löftena till Lejla, hade hans hjerta gifvit trohetens till Clara Fransoni. Han har länge varit ovärdig hennes kärlek; i dag har han som en verklig gentleman, som en man af heder