Dagens Nyheter – 5 februari 1873, sida 1

? VAMIIDBRTUD UHULVUULUURBRIVA VV AllDVULIRAV MUIRILYDIUD tilldelas beväriogsyngliogen, och den hvila, som efter dagslång exercis honom erbjudes, äro ej under våra naturförhållanden tillräckliga för en ynglings behof. Icke heller i sedligt hänseende egnas beväringsynglingen den vård, institutionen såsom nationaluppfostran borde omfatta, då han under öfningsmötet nödgas dväljas i en orenlighet, som ej blott är störande för helsa och trefnad, utan ock nedtrycker den aktning hvarje yngling bör nysa för sig sjelf. Fakta tala här bäst. I beväriogslägret går trumman klockan fem på morgonen för att kalla till uppställning. Tillföreno slogs reveljen klockan fyra. Detär ett minne af den nyss aflidne konungens folkkärlek att uppställningen nu sker en timme senare. Hvilan är härigenom, hvad timantalet angår, fullt tillräcklig — hvilket är mor än som kan sägas om den öfriga anordningen för natten. Genast på morgonen, vanligen klockan half sex, börjas exercisen och fortgår till half nio, då inryckniog sker för frukost. Detta första mål består af ett mått kaffe med socker, men utan mjölk, samt en bit sill, sju å åtta man om sillen, samt dertill så mycket af brödportionen, som vid middag och qvällsvard kan undvaras. Brödportionen är dock både god och tillräcklig. Strax före klockan tio sker åter utryckning för exercis, hvilken nu räcker till klockan tolf, hvarefter middagsmålet utdelas. Detta består af en skål ärtsoppa samt ett stycke kött eller salt fläsk, det senare af ungefär två fingers storlek. Sedan eftermiddagsexercisen fortsatts från klockan fem till klockan åtta, erhålles aftonmålet, nämligen en skål korpgrynsgröt. Denna anrättning, kokad i vatten och utdelad utan tillsats af smör eller mjölk, lär i allmänhet lemnas orörd. Sådan är utspisningen. Anordningon för natthvilan är ännu mera otillfredsställande. Enligt föreskrift kunna i hvarje tält förläggas tjugufem man, men dels genom frånvaron af de sjukskrifna, och dels genom tillåtelsen för dem, som hafva råd att begagna enskildt tält, uppgår antalet sällan till mer än aderton eller tjugu man, Till hvilobädd erhåller hvarje man tio skålpund halm, samt understundom äfven granris, som också vanligen beräknas till tio skålpund på man. Granriset lär dock sällan begagnas. Taäcke bestås icke, ej heller brädbeklädnad under halmen. Denne senare, som efter några dagars begagnande är söndertrampad och knappast skyler marken, är antingen fuktig eller ett tillhåll för insekter m. m., allt efter väderlekens beskaffenhet. På en sådan bädd, med patronköket till hufvudkudde, kan det icke blifva myckon vederqvickelse af hvilan. Men dermed är ej nog; snyggheten bortjagas och helsan blottställes. Sålunda utrustad, nödsakas nämligen beväringsynglipgen nawt efter natt, så länge öfningsmötet räcker, ligga med munderingspersedlarne på sig, kläderna må vara rena eller dammiga, våta eller torra. När man härtill betänker, att i beväringsynglingarnes lägerutredning ej ivgår sked, knif eller gaffel, icke en torkhandduk, icke ens tvättbaljor eller något slags anordning för rentvagning, vare sig morgon eller afton, blir det lätt att fatta hela vidden af den uraktlåtenhet, hvartill vår beväringsinstitution nu gör sig skyldig, En tidsenlig ändring synes här oafvislig. Gifvet är, att beväriogslägret icke kan åstadkomma kost och utredning, motsvarande va norna från ett ordnadt hem. Det barnsliga i en dylik fordran, om den funnes, berättigar dock icke till den motsatta ytterligheten, eller att sätta beväringsynglingen på svältkur, och att beröfva honom den vård, som är första vilkoret för helsa och trefnad. Öfningsmötets uppgitt borde väl icke vara någon annan än att lära boväringsynglingen vapnens bruk, samt att hos honom inplanta begreppen om krigslydnad och ordniog. Att i förtid vilja göra fälttågets umbäranden och vedervärdigheter