Dagens Nyheter – 4 februari 1873, sida 1

3 tidningens hufvudredaktör och ansvarige utgifvare REPEAT XIII, stackare, vare nu ursåktad för att han ej gladde landet med sin närvaro, än mindre drog så långt norr om all ära och redlighet som will de stridslystna och patriotiska throndernag karga hembygd. Carl XIV Johan vågade försöket, fastän han blef i tid på det allvarligaste varnad för den förfärliga samman. svärjning, som skulle utbryta i Throndbjem och göra hans kröningsdag till hans dödsdag. Med khjeltens mod svarade han de varnande rösterna: I viljen att jag skall regera öfver eder och ändå frukta för döden; må våra jordiska öden ledas af försynens hand, och låtom oss göra vår pligt! — dessa minnesvärda ord har han åtminstone efteråt dikterat för sin adjutant. Sammansvärjoingen utbröt också, men dock endast bakom kungens rygg; det var först i Opdal, som han under resan norrut fick underrättelse om det hemlighetsfulla, men hastigt dämpade Hedemarksupproret, hvars befängda program var att afskaffa storthinget och 1å Carl Johan utropad till envåldskonung. Men Carl Johan belönades också för sitt mod: allting försiggick i herrlighet och glädje. Biskop Bugge helsade drotten .med den märkliga — tyvärr icke bevarade — predikan, hvilken sedermera kostade den tvätungade talaren några sönderslagna fönsterrutor; hvitklädda damer strödde blomster för kungens fötter; embetsmiännen slukade svenska ordnar så hastigt som de hunno utkastas; på den stora borgarbalen dansade man och svettades till kl. 5 om morgonen; det ridande borgargardet begärde kungens allernådigste tillstånd till att utbyta sina röda uniformer, mot blå, och Carl Johan belönade denna lojala demonstration med att skänka hela kårens manskap — fyra och tjugu man starkt — hvar sin präktiga hederssabel med kungens namncebhiffer; — med ett ord: allt var idel herrlighet och glädje! Många år försvunno, innan det ånyo blef tal om någon kungakröning i Norge. Det inträffado först 1845, då storthingets president efter en sammankomst för slutna dörrar föreslog att man skulle anmoda konungen att låta kröna sig. Mottagandet blet dock ej oblandadt välvilligt, 21 representanter röstade nej och bland dem Morgenbladets dåvarande redaktör A. B. Stabell (det var den tiden, det!) Sedan förslaget emellertid blifvit bifallet och kunvgen allernådigst förklarat sig villig att gå in derpå, beviljades 40,000 speciedaler (160,000 rdr svenskt). År gick efter år utan att kröningen kom till stånd. Men år 1851, då det ånyo blef fråga om att kröningen skulle verkställas, visade det sig plötsligt, alt mer än hälften af den beviljade summan redan var utgifven till reparation och möblering af en passande kungabostad i Throndbjem. Stor uppståndelse! Skarpa yttranden, men — ett nytt förslag om ett ytterligare anslag af 12.600 speciedaler icke desto mindre bifallet, mot en minoritet 2f endast 14 röster, deribland Jaabeck och Chr. Johnsen, Folktidendeses och Almuevennens redaktörer. Det är verkligen märkvärdigt hvilken motvilja herrar journalister alltid haft för kröningsståten! År 1845 var det Stabell, 1851 de två nyss nämde herrarne, och i dessa dagar är det åter en journalist, hr Hedin, som der borta i Sverige satt sig på bakbenen och gjort ett föga underdånigt motstånd. Konung Oscar I lefde emellertid många år lycklig, aktad och älskad, oaktadt han icke blifvit krönt. Men år 1859, strax etter regentombytet, framkom det gamla talmansförslaget på nytt, blef bifallet mot tre röster och åtföljdes af ett anslag, hvilket, i öfverensstämmelse med regeringens beräkning öfver de nödiga utgifterna, bestämdes till 37,000 speciedaler (148,000 rdr.) Det praktfulla skådespel som utfördes på Throndhjems tysta gator sommaren 1860, känner du af egen erfarenhet, hvarför jag ej behöfver uppehålla mig dervid. Men hvad du kanske icke känner eller