Dagens Nyheter – 1 februari 1873, sida 1

i albSvaäll så feller det visst icke någon mennisks, icke eng emå barn, in att tro sådant vara sannt; men då vi läsa detsamma om profeten Jona, då anses både barn och fullväxta skyldiga att tro det, derför att det står i den boken, hvilken är så gammal, ty något annat skäl torde väl knappt finnas, Likasom Get för ett eller annat årtusende sedan varit det allra ringaste lättare för en menniska att lefva 3 dygn i tarmkanalen på ett djur än det är i vår tid! Liksom icke nraturlagarne i alla tider varit desamma, och profeten Jona på gin tid behöft en precis lika stor mängd atmosferisk luft för att uppehålla lifvet som i sonare tiden en baron v. Mäörchhausen! Emellertid kan nu icke längre gerna en förnuftig fader tänka på att söka inbilla sina barn att dylika sagor äro sanna — och bvarför icke? Skälet är helt enkelt det, att tiden och förnuftigheten sprungit förbi de gamla traditionerna; det var lätt att få barnen att tro på sådant förut, då de trodde på allt som de läste, vare sig i barnböcker eller i bibliskan — det vill säga icke tänkte derpå; men numera tro de icke längre så blindt, utan de reflektera öfver innehållet medan de läsa och jemföra detsamma (omedvetet) med sin egen erfarenhet och med hvad de veta plögar försiggå omkring dem. Det hände ju nyligen t. o. m. i ett presthus att en liten 8-årig flicka, som stod och läste om huru Moses förde Israels barn utur Egypten, sedan hon uppläst orden: då räckte Mosessin hand med stafven utöfver vattnet; då skilde sig vattnet åt, och vattnet var för dem fåsom en mur på den högra sidan cch på den venstra, att Ieraels barn kunde gå torra midt igenom hafvet — hastigt såg upp och kelt bestämdt förklarade: det der var inte gonnt! Hvad skall nu en förnuftig far eller mor kunna svara till en sådan reflexion af sitt barn? Skola de kunna med goåt sarveta söka förmå det att tro på hvad de sjelfva inse vara blott legender? Men, invänder map, zoillioner menniskor tro på sanningen af allt det som står äfven i gamla testamentet. Riktigt! De försöka åtminstone inbilla sig sjelfva och andra att de tro det. Men kunna dessa menniskor också kallas förnuftiga? Nej, visst inte! De kunna uten tvifvel vara fromma och rättekaffens, mycket förståndiga, kunna resonnera mycket sunät i fråga om det praktiska lifvet o. 8. v. — men förnuftiga kunna de ej kallas. Ty om en menniske körer en sak berättas en gårg och då ler åt densamma såsom åt en fabel, men sedan åter en annan gåpg läser om samma sak i gamla testamentet och då anser densamma vara sann, derför att den förekommer der — med andra ord: om en menniska inser att någonting är alldeles orimligt, alldeles stridande emot allt vårt vetande och emot neturlag2rne, möjligen t, o. m. emot våra begrepp om Guds väsende och rättfärdighet, och likväl anser detsamma (trots all dess orimlighet) vara eannt på den grund att det står i en bok, som har den tvetydiga förtjensten att vara gammal och den att utaf gammal vana anses helig, ebutu etörsta delen af dess innehåll är helt och kållet stridande emot kristendomens moral och verldsåskådning — en sådan menniska, säger jag, hvad bon än må sägas ega, mena icke kan det vara gundt förnufv! För att nu likväl lemna de gamles och återvända till barnens uppfattning af dessa legender och berättelser, så hvad är det då egentligen för maktpåliggande uti att de skola tro på dem? Det, att deras fäder och förfäder hafva trott på dem? Något annat skäl torde knappt finnas, erär gamla testamentet ingalunda för oss är någon salighetsgrund, ej heller står det i något närmare samband med kristendomen än genom de förut omnämda profetiorna om Messias. Att göra bekantskap med dessa kunde väl ock anses såsom ett skäl till G. T:ts studium, men dervid möter den omständighe