Dagens Nyheter – 1 februari 1873, sida 1

FyRSYLERAERSFRERS, UR yCTESL IN Ödmjuk hemställan till 1873 års herrar riksdagsmän. Boende uti en aflägsen landsort, och sjelf lika mycket saknande förmåga att väl föra pennan som tillfälle och talarg att offentligen framställa och försvara mina åsigter, vågar jag till eder, svenska folkets nu församlade representanter, vända mig med en allvarlig bön, att någon ibland eder måtte bebjerta och med vigten af sin nuvarande ställning understödja en fråga, som torde af mången med mig medgifvas vara utaf en mycket stor vigt och betydelse för vår uppväxande ungdom och för denna ungdoms hela andliga utveckling och själslif. Denna fråga står i närmaste sammanhang med en sak, om hvilken under de senasto åren varit mycket och ifrigt taladt, nämligen religionsundervisningen i våra offentliga skolor. Min mening är allg icke att här inlåta mig på tal om kuruvida en sådan undervisning bör fortgå eller icke; ty om jeg också anser mig böra hylla den förra åsgigten, så saknar jag dock nu tid och utrymme att bringa skäl för min öfvertygelse. Utan frågan är nu blott om hvaruti denna religiongundervisning i skolan bör bestå. Denna senaste fråga är visserligen redan afgjord uti gällande läroverksstadga, enligt hvilken religionsundervisningen skall bestå uti inhemtande af kristendomens hufvudläror enligt Luthers lilla katekes med förklaring, biblisk bistoria samt valda bibelspråk och psalmverser. Och härvid hafva vi att med glädje påminna oss att någon lättnad blifvit medgifven uti den förr så själsmördande utavläsningen af Sstorkakesert — och vi, som sjelfva i vår barndom fått svettas med inpluggandet af de obegripliga ordställningarna, må väl på våra barns vägnar fröjda oss öfver detta den gamla slentrianens skattande åt den omkring sig gripande förnuftigheten i vår tid. Men det är en annan gammal slentrian, som ännu fortgår nästan på alldeles samma sätt gom i vår barndom, ehuru den knappt kan påstås vara en bit bättre än katekesutanläsningen — och det är läsningen af bibliska historien, hvilken enligt skolstadgan skall fortgå genom de 3 lägsta klasserna. Skall då densamma anses vara ett slags religionsundervisning ? Låtom 053 gerna medgifva att läsningen af berättelserna ur nya testamentet måste komma under denna benämning och derför äfven må. anses god och tillbörlig; men hvilken menriska med sundt förnuft kan deremot uppträda och påstå att läsningen af berättelserra ur det gamla testamentet är för skolungdomen nödvändig eller ens nyttig? Det är nästan förvånande att gamla testamentet ännu allt fortfarande hos oss åtnjuter ett snart sagdt lika stort anseende som vår egen religions egentliga urkund. Derför att några uti detsamma förekommande profetior antagas (ehuru icke af judarne !) bafva gått i fullbordan genom KriBeti födelse och lefverne och död — derför vill man påstå att hvarje uppgift, att hvarje ord, som står i den boken, skall anses såsom varande sannt och säkert, det må nu för öfrigt vara aldrig så galet. Då vit. ex. lösa i em profan bok om buruledes uti förgångna tider, vid anklagelse för trolldom el. dyl., de anklagade stundom bevisade sin oskuld genom att kunna oskadda vandra barfotade öfver glödande jern, så taga vi för gifvet att dessa menniskor förstått att på något sätt skydda sin hud emot eldens inverkan. Men då vi uti gamla testamentet lisa om Tre män i en brinnande ugn, så fordrar man att vi skola helt enkelt tro på dettas, utan att det ringaste sätta i fråga någon sorts förklaringsgrund för en så märkvärdig berättelse, derför att detta skulle händt så långt bort i tiden som på kung Nebukadnezars tid och står tryckt i den der boken. Och om en baron v. Minchhausen berättar att han en gång blef slukad af en hvalfisk och först efter 3 dygns fängelse utspydd igen helt frisk och sund, ERA na