Dagens Nyheter – 1 februari 1873, sida 1

-— LJÄV oo Patrik Minning, som vid sin hemkomst från den utländska resan och från Lindboholm, fann sin Emanuel fullkomligt återställd, betraktade hela kullridningsaffären såsom ett af den öfverdådige ryttarens vanliga äfventyr, och hade knappt tagit reda på detaljerna vid olyckstillfället. Han hade dessutom fullt upp med arbete för att, biträdd af sin förste kompanjon och Staffan Granat, sätta sig in i de handelstransaktioner, som inledts under hans frånvaro, och egnade alla lediga stunder åt de bländande tankarne på sonens parti. Hvad nu, pojke! Hoppar du inte upp i himmelens sky af förtjusning, eller åtminstone slår hufvudet i gipstaket häruppe? Hvad vill det säga? Du, gom var så betagen? Ja, visst är jag betagen, bästa pappa. Men så bör dig då åtminstone litet galnare åt. Äktenskapet är ett vigtigt steg vid mina unga år, och det är svårt atti en hast frånsäga Big aula ungkarlslifvets förmåner och friheter. Ta, ta, ta! och sa, sa, sa! Det är väl inte så rasande farligt heller. Också jag blef tidigt gift, och min hustru blef inte olyckligare för det. Jag var trogen som en pudel, men det hindrade mig väl inte att vifta på svansen liten gmula för andra skönheter än din gudomliga mor. Jag bekände också allt för henne. CJag kan beundra alla sköna qvinnor — sade jag — men jag kan endast älska en.