Dagens Nyheter – 22 januari 1873, sida 2

Landibruksakademien. Vi fortsätta här vår redogörelse sistlidna gårdag för akademiens sammankomst förlidna måndag, hvarvid föreföll en intressant diskussion rörande Skogsfrågan. Den för aftonen uppställda 1:sta diskussionsfrågan lydde: Derest skogssköflingen fortgår såsom hittills, hvilket inflytande måste deraf uppstå i afseende å landets klimatiska förhållanden, befolkningens ekonomiska ställning, jordbruket och öfriga näringar? Advokatfiskal Ljungberg inledde öfverläggningen med en öfverblick öfver trävaruexportens tillväxt under de senare åren, deraf visade sig, att är efter år virke af mindre dimensioner spelat en allt större roll. Hvad detta betydde i afseende på landets förmåga att lemna moget virke låge för öppen. dag; och då vårt land icke utgjorde något undantag från de allmänna naturlagarne i afseende å skogarnes inflytande i klimatiskt hänseende, kunde Sverige icke vänta annat öde, än det som drabbat andra länder, der skogarne sköflats. Tal. visade, hurusom lagstiftningen i stället att, Bom sig bort, riktas på att främja cch bevara landets dyrbara skogsegendom, deremot alltmer lemnat spelrum för egennyttan, Så hade t. ex. tull å utförsel af virke af mindre dimensioner blifvit först minskad och slutligen borttagen. I denna riktning vore dock en återgång önskvärd. Senaste skogskomit hade också förordat förbud mot försågning af virke under vissa dimensioner, hvilket förslag skogsstyrelsen dock, förvånande nog, afstyrkt. Likaledes borde sådana egendomsoch skogeköp, gom afsåge skogens ruin, alldeles förbjudas, i likhet med hvad i åtskilliga andra länder var stadgadt. Från dessa och andra synpunkter betraktadt måste man påpeka verksamma åtgärder, och hemställde tal. derföre, att akademien borde uttrycka den åsigt, att kraftiga åtgärder till skogssköflingens hämmande måtte vidtagas. Jägmästaren Björkman, som lifligt delade föregående tel:s önskan att våra skogar måtte bevaras, såg dock saken ingalunda i så mörka färger som han, och kunde derför ej heller instämma i hans senaste yrkande, helst akademien år 1870 uttalat sin åsigt i denna fråga. Hvad angiovge att skogsstyrelsen afstyrkt förbud mot försågning af mindro virke, så hade detta sina praktiska skäl, emedan kontrollen, huruvida det redan sågade eller till försågnivg aftrummade virket vore konfiskeradt eller ej, ju vore så godt som omöjligt. För utvecklingen af trä-industrien skulle ett dylikt förbud dessutom verka hämmande, hvilket tal. icke kunde förorda. Deremot förtjenede frågan om förbud mot skogsköp på spekulation behjertande. Major Edelsvärd, som betraktade skogsfrågan närmast från hr Ljungbergs synpunkt, erinrade om de talrika jernvägsanläggningarnes inverkan på skogarnes snara försvinnande samt ibstämde derföre med hr L. att tiden vore inne att söka bevara hvad vi nu ega. Hrr kungl. sekter Odelberg, brukspatron Bohnstedt, generaldirektör Berlin och advokatfiskal Bydqvist uttalace sig äfven rörande skogarnes stora betydelse i klimatiskt och ekonomiskt hänseende och erinrade medicinalrådet Wistrand särskildt, att, ifrån sedlig och sanitär synpunkt sedt, skogarnes försvinnande visat märkbart sorgliga resultat. Kapten Mannerskantz instämde i hufvudsak: med hr Björkman och trodde icke att, hvad södra Sverige anginge och i stort betraktadt, med talet om skogssköfling vore så. farligt gom man velät påskina. Sedan det erinrats, att den uppställda diskussionsfrågan egentligen blott afsett besvarande af frågan om skogarnes betydelse i klimatiskt hänseende, afslöts öfverläggningen med uttalandet af den åsigten, att skogarnes bevarande vore af den största betydelse för landet i klimatiskt hänseende, för innebyggarnes ekonomi, jordbruket och öfriga näringar. I anseende till den långt framskridna tiden uppsköts öfverläggningen öfver den an