Dagens Nyheter – 22 januari 1873, sida 2

ömma omsorgerna om min unga slägtinge. De ä hindrade af angeläget ärbete — förstås. Ändteligen — mina damer — ändteligen ber hon mig sitte ner på gungbrädet, utan en enda ursäkt för sin ohöflighet att inte be mig stiga in. Det är något för mycket, en liten smula för mycket, skulle jag tro. Tag det der päronet, söta Argelique! Det är ett slags Grennapäron! Det smälter som glace i din lilla mun! Och bjud det der äpplet åt Rosalia! Den gemena monniskan! CHyad i all verlden säger du, söta Apollonia? Rosalia Klöfverson såg mera förvånad än förnärmad ut, ty hon tog för alldeles afgjordt att uttrycket den gemenå menniskan inte var riktadt åt henne; men fru Apollonias öfversvämmande svada tillit ingen kommatering eller andhemtning. tÄlskade Rosalia! Du vet väl hur jag menar4, ursäktade sig f. d. fröken Gyllenpiil. Emellertid fanns der ett par unga fickor, så mycket är konstateradt.t Enkemajorskan Dunder nickade under dessa sina ard betydelsefullt likt en kinesisk docka åt alla sidor. tHar funnits ett helt år!4 attesterade mamsell Rosalia, och gjorde en sugning på underäppen, liknande till ljudet en aflägsen ängssnarr, och med hvilken -läppäraes åtbörd pratjuka damer ofta pläga afsluta sina haranger. Och hvad är det väl för slags varelsör!s