Dagens Nyheter – 21 januari 1873, sida 2

Dalarne ryggen, uppläste han berättelsen om hvad i riksstyrelsen sedan förra riksdagen sig tilldragit. Vid förnyadt tecken af samme hr riksmarskalk framträdde, hvar i sin ordning, kamrarnes talmän, besvarande trontalet. Första kammarens talman yttrade: Stormäktigste allernådigste konung! Då riksdagen nu för första gången inför e. k. m:t frambär uttrycken af sin undersåtliga vördnad, delar e. k. m:ts ädla hjerta för visso de känslor, som främst göra denna stund till minnets, saknadens och tacksamhetens. Det fasta förtroende och den innerliga tillgifvenhet, som ömsesidigt förenade konung Carl XV och Sveriges folk, voro icke ett etundens tillfälliga verk; de härföto från det sannt tosterländska sinne, hvarmed konungen djupt kände och uppriktigt delade sitt folks känslor och önskvingar. Denna gemensamhet mellan konung och folk i sinnesart och åskådningssätt, i sträfvanden och förhoppningar, gaf konungen en makt, som intet lagbud kan förlina: makten öfver folkets bjertan, Land skall med lag byggas var konungeas valspråk, och land blef under hans regering med lag bygdt. Flera och vigtiga voro dessa lagar, vigtigast den, som åt landets representation gaf ny form och sammansättning. Lika visst som konung Carl XV:s regering skall på historiens blad intaga en tramstående plats, lika visst skola kommande slägten läsa dessa blad med från fädren ärfda känslor af kärlek och vördnad för minnet af den alltför tidigt bortgångne konungen. Om Svea folk med smärta ser tillbaka på hvad det förlorat, är dock dess förtröstan på framtiden icke mindre trygg; ty det vet, att ledningen af dess öden hvilar i en konungs händer, hvilken åt Brödrafolkens väl egnat sina rika krafter, och som med begrundad erfarenhet och skarp framtidsblick både vill och kan häfda det törbund, som från urminnes tider utgjort det svenska samhällets styrka: förbundet emellan konungamakt och folkfrihet. Hvad framtiden bär i sitt sköte af svårigheter, bekymmersamma att öfvervinna, eller af framgångar, ärorikt vunna, vet iogen; men det veta vi alla, att hvilka ödets skiften än må blifva, skola Sveriges konung och Sveriges folk trofast stå vid hvarandras sida och hos hvarandra och genom hvarandra homta botryggad kraft till framgångsrikt arbete för ott älskadt fosterlands välgång och ära. Med sådan förtröstan, och under liflig önskan om lycka och välsignelse för konung och konungahus, anhåller första kammaren att inför e k. m:t få frambära de oskrymtade uttrycken af sin förtroendefulla tillgifvenhet samt utbedjer sig att i e. k. m:ts nåd och ynnest städse få vara innesluten. Det tal, som andra kammarens talman höll, hade följande lydelse: Stormäktigste allernådigste konung! Det nya riksdagsåret kan icke se sig tillbaka utan att med hjertats rörelse deltaga i brödrafolkens smärta vid den bortgångne konungens grift. Men under det saknaden egnar sin betydelsefulla gärd åt honom, som med lag kringgärdade bondens ax, ansluta sig de begge folkens förhoppningar till en ny konung, som under mer än vanligt gynnsamma förhållanden gör sitt valspråk gällande i händelsernas gång. Ett upplyst och fritt folk värderar alltid lyckan att ega en lagstadgad tronföljd med ett på tillförlitliga grundvalar fortgående regeringssätt. Och dertill ha de förenade rikena äfven tillvunnit sig bördsrätten at frejdade egenskaper ho3 den konung, som nu tagit i arf deras kronor. . Med gammalsvensk vördnad för konungen och med häfdvunnen öfvertygelse om det konstitutionella statsskickets värde förlitar sig andra kammaren på e. k. m:ts högsinnade uppfattning af framstående vigtiga samhällsfrågor och förbidar med tillförsigt de framställningar och budskap, som egna sig att ännu fastare tillknyta föreningsbandet mellan statsmakterna, för att såmedelst främja det gemensamma fosterlandets ära, trygghet och välstånd. Nedkallande den Högstes välsignelse öfver eders m:t och dess konungsliga hus, anhåller andra kammaren att få vara omfattad af eders k, m:ts nådiga ynnest och bevågenhet. Talmännen erbhöllo, efter det talen blifvit expedierade, hvar sitt exemplar af statsverkspropositionen, ur hvilken ett utdrag förekommer på annat ställe i tidningen, och så intogo de ånyo sina platser. Musiken lät åter höra sig, konungen reste