Dagens Nyheter – 21 januari 1873, sida 2

Riksdagens öppnande. De om medeltiden påminnande ceremonier, med hvilka riksdagen i går å rikssalen öppnades, föregingos af den vanliga riksdagspredikan i Storkyrkan. En honnörsvakt var uppställd vid kyrkans ingång och inuti var en del af den s. k. stora gången, till barns synnerliga ögonfägnoad och förståndigt folks stora förvåning, besatt med dubbla leder af i Carl XII:s drabantdrägt utklädda gardister. Kamrarnes ledamöter gingo i procession från riksdagshuset till kyrkan, der gudstjensten omedelbart efter konungens och prins Augusts ankomst, vid 11-tiden, började med afsjungandet af ps. nr 20 v. 4 samt nr 306. Altartjensten förrättades af komministrarne Rundqvist (från Ekesjö) och Norman (i Katrina); predikant var komminister Stahre, som tagit ingångsspråket i 1 Krön. 17 kap. 27 v.: CHvad du, Berre, välsignar, det är välsignadt evinnerliga. Texten var hemtad ur 5 Mos. B.: Herre, 82 här neder af din helga boning af himmelen och välsigna ditt folk. Följande ämne hade predikanten i anledning af texten uppställt till behandling: Våra pligter, om vi vilja Guds välsignelse: 1) att vara Honom lydige; 2) att sträfva först och främst efter det som himmelen tillhörer; 3) att flitigt akta på vår jordiska kallelse. Efter predikan sjöngos ps. nr 385 vv. 6 och 7 samt nr 500 v. 7. I kyrkan märktes, utom förut nämda, svenska och norska statsråder, ledamöter af högsta domstolen, konungens stora vakt, högre civila embetsmän, militärer och hoffunktionärer samt ett stort antal personer icke tillhörande den officiella verlden. I procession gingo riksdagsmännen äfven från kyrkan till rikssalen, hvilkens samtliga åskådareplatser voro upptagna vid deras ankomst dit. Ja, de artiga kammarjunkarne hade förmått visa så liten ståndaktighet mot de många sköna bedjande blickar, som riktats på dem, att de låtit damer inkräkta åtskilliga af de för kammarledamöterna bestämda och behöfliga bänkraderna, hvilket åstadkom icke ringa bryderi, då vederbörande representanter skulle fälla dom mellan sin obenägenhet att stå och sin benägenhet att visa sig lika mycket förekommande mot damerna som konungens kammarjunkare. Före riksdagsmännen hade guldsmidda herrar och eleganta damer, tillhörande här varande främmande beskickningar, intagit de för dem bestämda platser, och kort derefter visade sig drottningen, eukedröttningen och hertiginnan af Dalarne, åtföljda af de små prinsarne och uppvaktningar, på de kung-: liga damernas läktare, der de intogo sina platser. Omedelbart derefter spelade musiken en festmarsch och i detsamma såg man inträda genom däörren de första leden af den ståtliga processionen, som under några minuters tid tog uppmärksamheten i anspråk, utvecklande en brokig prakt med sina konstmässigt hopfogade afdelningar af stater och kårer och högre dignitärer, mellan hvilka pager (fyrti i burgundiska drägter klädda kadetter) och härolder voro inkilade såsom föreningslänkar. Att de oundvikliga drabanterna voro med faller af sig sjelft. Sedan konungen intagit den silfvorstol, som utgör Sveriges tron, med prins August till venster och rågra gardesofficerare bakom sig, och sedan de höga herrar, hvilka hade det vigtiga uppdraget att bära hvar sitt hörn af konungens mantel, behörigen aflevererat denna börda bakom trohens karm, Säskade riksmarskalken ljud, såsom det heter på det officiela ceremonielspråket, hvilket består deri att han, så energiskt som rummets helgd och stundens vigt tillåta, stöter sin staf mot golfvet. Sedan tystnad inträdt, framsade konungen, med en stämma som tydligt hördes öfver hela den vidsträckta salen, det trontal, som återfinnes i början af detta blad. På ånyo gifvet tecken af regissören vid detta riksspektakel... hr riksmarskalken, ville vi säga... .framträdde justitiestatsministern hr Adlercreutz till estraden, på hvilken tronen står. och vändande hertigen af!