Dagens Nyheter – 18 januari 1873, sida 2

äran att tala? — SMitt namn är Kexzål, — Åh, aldra ödmjukaste tjenare! Men hvad är det för rörelse hos publiken. Ab, kungen kommer! Gustaf III träder in i den kungl. logen, åtföljd af sin gemål, sin mor, sina tvenne bröder och systern, den sköna prinsessan Sofia Albertina. Vänligt och leende helsar kungen den öfverfyllda salongen. Man hör en knackning i orkestern, det är Uttini, som ger tecken med taktpinnen; — nu börjar uvertyren. Ridån går upp, och teatern föreställer en trädgård med Thetis palats till venster och hafvet i fonden. Vi, som ha sett Rogbergs och Ahlgrensons dekorationer, fästa ej mycket afseende vid den, som nu visar sig för våra blickar. Det är målaren Sundström, som bar gjort den, och han är långt ifrån någon artist, men det fanns ingen bättre att få. Nu inträder Pelbe och sjunger en aria, hvari han uttrycker sitt hopp och sin fruktan i egandet af Thetis kärlek. Jag ville hoppas allt, men allt jag frukta bör sjunger han bland annat, och Gud vet om inte den förtjusande Ulla Fersen, som sitter bredvid hoflogen, dervid fällde en förstulen tår, så vackert sjöng Stenborg de orden. Derefter kommer Thetis ur sitt palats och sjunger med Pelte ett recitativ, hvari hon uppmanar denne att ej gifva vika för sina mäktiga rivaler, Neptun och Jupiter. Nu visar sig Neptun på hafvets yta i en char, åtföljd af tritoner och nereider, hvilka, sedan de sjungit en kör, anställa en balett. Bland de dansande utmärkte sig isynnerhet en ung mamsell Slottsberg, både för sin skönhet och sin gratiösa dans. Derpå tolkar Neptun sin kärlek för Thetis och erbjuder henne att dela sin tron med henne ; men Thetis säger, att hon är nöjd med den lott hon! har. Men då höres åskan mullra, blixtrar genomkorsa rymden och Jupiter kommer nedfarande från Olympen. — Men hvad är det för buller på första raden? Ah, det ärtripolitanarn, sjöröfvarn, som skyndar ur sin loge. Han blef visst rädd för åskan. Ja, det blef han. Men det skulle bli alltför enformigt och tröttande att följa gången af hela operan, att beskrifva, huru åen ena arian följde på den andras, samt alla dessa recitativer, körer och balettnummer, som i stor mängd förefinnas i den 5 akter långa operan. Nej, då sälla vi oss heldre till sekter Kexl; han har någon slags befattning vid teatern, — hvad den består i, är inte så noga bestämdt — men om vi tala vackert vid honom, så kanske han är af den godheten och för oss upp på scenen bakom kulisserna. Det var det vi kunde tro, han är sjelfva artighbeten och har ingenting emot vår anhållan, fastän det är förfärligt trångt deruppe. Vi följa honom i hack och häl och inom kort stå vi på dessa tiljor, som föreställa verlden. Det är mellanakt och ridån är nere. Hvilket virrvarr af personer som tränga sig om hvarann. Tänk bara, inte mindre än 80 personer, upplysas vi om, användas i denna opera. För bättre utrymmes skull har teatersnickaren Sollenius gjort scenen något längre, och dessutom få inga åskådare numera plats på sjelfva scenen, såsom förut var fallet. Åskådare på scenen? Ja, under Adolf Fredriks tid stod framför hvardera kulissraden en bänk, och det ansågs för riktigt finfint att få sitta der; också intogos dessa bänkar af hofpartiet. Men nu äro de borttagna både för effektens och utrymmets skull, och väl var det. Men det är trångt i alla fall; inte en half aln mellan sidokulissen och väggen, och mellan fonden och fondväggen kan inte en fluga komma fram. Också ha målaren Sundström och maskinisten Sollenius i förening med hefintendenten Rehn haft ett förfärligt bråk för att kunna något så när illusoriskt framställa alla dessa trädgårdar, tempel, stormupprörda haf med rörliga vågor, flygande charer etc. etc., som förekomma i denna opera. Och changementerna sen för öppen ridå — man skall ha hufvud som en häst för att kunna utfundera, hur det skulle kunna gå till; men de ha gjort det ändå. Der är fru Olin, Thetis förtjusande framställarinna. Inte är hennes kostym just särdeles antik och klassick; högt friseradt pudradt hår, fullsatt med flor, blommor och plymer, styf, vidt utstående fiskbenskjol och högvristade skor, försedda med höga spetsiga kulörta rlackar och stora stenspännen. Men kostymtrohet var den tiden ett okändt ord vid Europas förnämsta teatrar; ingen Talma hade ännu framträdt och yrkat på att kostymen skall öfverensstämma med bruket den tiden, hvartill handlingen i pie