Dagens Nyheter – 18 januari 1873, sida 2

minnelse i namnet på den närbelägna Bollhusgränden, blifvit uppförd, kan ej med bastämdhet uppgifvas. Att den redan fanns uppföed 1648 och Svar ren gammal då, ba vi ar säker Källa. Nämda år befanns nämligen detta bollbus alltför otillräckligt, hvarför drottning Kristina tillät sin trotjenare och bollmästaret Georg BSippel att uppföra ännu ett bollhus, som, efter att under Carl XI:s tid äfven ha begagnats till teater, slutligen invigdes till kyrka och ännu i dag finnes till undor namn af finska kyrkan. Det andra bollhuset omändrades och inreddes 1667 till en tester, som invigdes s. å. af ett holländskt skådespelarsällskap. Efter att 1685 ha varit utsatt för eldsvåda, undergick denna teater en fullständig och kostbar reparation och inredning, som bekostades af den franska teatertrupp, gom på Carl XII:s befallning inkallades till hofvets förlustelse; och ungefär i samma skick, hvari derna trupp lemnade den, befann den sig under hela sjuttonhundratalet, till dess Gustaf III beslöt att inrätta en opera, då det blef nödvändigt, att den egentliga scenen utvidgades så mycket, som det trånga utrymmet tillät, och äfven andra förbättringar vidtogos i sjelfva teatersalongens inredning. Att man hade klent om utrymme, kan man lätt inse, då denna teater hade en längd af blott 100 fot och var blott 40 fot bred och 28 fot hög; för jemförelse skull anföra vi måtten på det nuvarande operabuset, hvilka äro 210 fot i längd, 150 i bredd och 57 i höjd; det är en betydlig skilnad, som man ser. Men låt oss nu stiga in i salongen; klookan är visserligen bara half 5, men kl. 5 skall spektaklet börjas; det finns nämligen en gammal förordning, som stadgar att ingen teaterrepresentstion får räcka längre än till kl. 9 på afton, och derför måste man börja så mycket tidigare. Under den halftimme vi få vänta ha vi emellertid ett godt tillfälle att betrakta teaterpubliken; en teaterpublik för hundra år sedan, — det är ju mycket intressant, bara det! Alltså, vi stiga på, aflemna våra biljetter och taga plats på stående parterr; det är visserligen något trångt der, ty på denna plats släpper man in så många, som nätt och jemt få rum, och kanske några till ändå — men hvad gör det, om vwvi få trängas litet; det kan lätt bända, att den person, som med armbågen stöter oss i ryggen, är notarien Hallman och att den, som har den innerliga godheten att trampa oss på foten, är Fredmans odödlige sångare. Låt oss först betrakta salongen. Den är inte stor, ungefär som Södra teaterns, och har som den två rader. I fonden af första raden är kungl. logen och nedanför den är en amfiteater eller, såsom den också kallas, balcon noble; och så är det stående parterren, der vi sjelfva befinna oss — det är alltihop. Vi, som äro vana vid en strålande gasbelysning, tycka att ett oförlåtligt dunkel är rådande öfver det hela; men man kan ej begära mera, då hela salongen upplyses af en enda krona med omkring ett dussin vaxljus — vi ha nu ej tid att räkna dem. Logerna börja fyllas allt mer och mer. Men hvilken publik! För oss, som äro så vana, isynnerhet nu på sista tiden, att se våra teatersalonger garnerade med svartklädda herrar och damer, för oss är det en sällsam syn att se ea teaterpublik i de mest brokiga färger. Herrar i kulörta guldbroderade rockar af siden och sammet, långa gidenvästar, spetskrås och dito manschetter, strumpor och skor med röda klackar, pudradt hår och bandrosett bak i nacken ;damer med väl coifferadt hår, moucher och le petit sourire på läpparne, med solfjädrar i hand och klädda i lysande roberonder — man kan tycka att allt der är så grannt som Per målares nattstuga, om man så vill, men det ser elegant vt och tjusar ögat. Men der på första raden — hvilka äro de som komma in och slå sig ned i logen der? Deras drägt och utseende äro så olika mot den öfriga publikens, Vi vända oss till närmaste person för att få gåtan löst, och en liten fin, elegant herre med qvicka ögon och rosenröda kinder upplyser oss om att det är det tripolitanska sändebudet Hadschi Abderrahman Aga och hans svit. Vi få vidare veta, att detta sändebud kommit hit för att utkräfva skatt till sjöröfvarestaterna, Man måste visa artighet mot en sådan matador4, tillägger den lilla herrn, och derför har kungen bland annat äfven upplåtit åt honom fri loge på teatern, medan nan vistas i hufvudstaden. Men Bellman,?som står der borta, han har redan skrifvit en visa om honom, han ; jag kan försäkra att Fas, m oo: es