Dagens Nyheter – 18 januari 1873, sida 2

En afton på Operan för hundra år sedan. Som bekant är, firas i dag på k. stora teatern en fest, som har till ändamål att förherrliga den hundrade årsdagen af svenska opera-institutionens invigning. Utan att inlåta oss på en undersökning af det helsosamma inflytande denna Gustaf FHI:s älsklingsskapelse haft på den svenska nationen såväl i estetiskt som musikaliskt hänseende under det nu tilländagångna seklet — i det fallet öfverlemna vi gerna pennan åt långt skickligare händer, i det att vi helt uppriktigt erkänna vår inkompetons i den saken — så vilja vi likväl på denna festdag ej undandraga oss att ur de materialier, som vi under några år samlat för en utförligare historik öfver svenska teaterns öden från äldre till nyare tider, lemna en kortfattad skiss öfver den opera-representation, hvarmed k. svenska operan invigdes, och de dermed förknippade omständigheter. Då vi i sista stund af denna tidnings redaktör blifvit anmodade att sammanskrifva en artikel i detta syfte, utbedja vi oss på förhand ett benäget öfverseende med de ofrivilliga missteg vi, till följd af den korta tid som blifvit oss tilldelad, möjligtvis i efterföljande rader komma att begå; hysande likväl den förmodan, att om sådane finnas, de skola vara af ringa beskaffenhet och lätt räknade. Föreställom oss, att vi hade Aladdins underbara lampa i vår hand och att vi medelst dess allt betvingande makt kunde förflytta oss jemt ett hundra år tillbaka i tiden; låt oss vidare inbilla oss — det kostar ju ingenting — att vi lyckats till hvad pris gom helst, för så och så många rdr — nej, daler silfvermynt menar jag — förskaffa oss ett inträdeskort till Bollhusteatern för i afton — för hundra år sedan. Man skall för första gången gifva Thetis och Pelge af Joh. Wellander, musiken af Uttini. En svensk opera, som skall föredragas af svenska sångare och sångerskor inför en svensk publik! Det är ju alldeles för mycket svenskt på en gång för att det skall kunna lyckas! Lyckligtvis är kompositören italienare; det är visserligen sant att gubben Uttini nu snart i tjugu år varit i Sverige, men han är i alla fall född i Bologna och kan inte ett ord svenska; det är då något, som bör hjelpa upp saken. Och så lära baletterna vara arrangerade af Gallodier, fransmannen ni vet, han som under högstsalig Adolf Fredriks tid var anställd vid franska teatern i Stockholm och med gina piruetter och entrechats försatte hela hofvet i den utomordentligaste hänryckning. Man lär äfven få se madame Boligny, den utmärkta fransyska dansösen; hon börjar visserligen på att bli gammal, men i alla fall, så .. . .. Alltnog, allt det der tillsammanlagdt bör göra, att man, utan att få alltför tråkigt, må kunna uthärda att en hel afton bevista föreställningen af en svensk opera. Ungefär så der resonnerade halfya Stockholm innan operan var gifven. Hufvudstadens tongifvande publik hade under Adolf Fredriks regeringsår så uteslutande bevistat de italienska operaföreställningarne och det rfranska spektaklet, hvilka ensamt omhuldades från hofvets sida, att den med den största svårighet kunde förlika sig med Aden tanken, att en opera här i Stockholm kunde uppföras af andra än fransmän och italienare; och framför allt ansåg man en svensk opera som något orimligt, hvilken på sin höjd kunde uppväcka åtlöje eller medömkan. Hofvet och hufvudstaden, som stiftat den allmänna smakenX, säger skalden Gyllenborg, voro af franska spektaklets bevistande så intagna af ett främmande språk, att man knappast en gång mer förmådde att tänka på syemska4. Det var dyningarne af dessa tänkesätt och förhållanden, som ännu läto märka sig vid bedömandet af Gustaf III:s djerfyva företag stt upprätta en svensk teater och låta svenska språket höras från landets förnämsta scen. Men tiden lider, och vi skola ju gå på spektaklet. Ungefär kl. half 5 e. m. styra vi kosan uppför slottsbacken. Vi stanna framför en större åldrig träbyggnad, som ligger framför finska kyrkan och det s. k. Indebetouska huset. Denna brggnad är ingenting mer eller mindre än dåvarande k. teatern. — Vid hastigt påseende förefaller der som en större lada; men för att den ej så bjert skulle sticka af mot det närbelögna slottets ädla arkitektur, bar man utstofferat dess ytterväggar med pelare, så att den för en lflig inbillning bar något tycke af ott grekiskt tempel. Vid hvilken