Dagens Nyheter – 11 januari 1873, sida 1

inne i hamnen, syntes det som hvarken himmel eller jord vore nog stora för dem. Vi gingo genast till sjös, och då det blåste hårdt beredde vi oss på en storartad ejösjuka. Såar ställdes. här och der på däcket, de 1,100 magarna till tjenst. Vi voro icke heller väl utkomna, förrän munterheten med ens upphörde, den ena efter den andra började blekna och sloka hufvudet; det blef tyst som i grafven, och inom några ögonblick rusade de alla till såarna, trängdes och knuffades som grisar kring ett tråg. Matroserna hade fullt upp att göra med att gå omkring och tömma gåarna. När magarna slutligen ej. hade mer att ge, domnade våra vänner hvarftals öfver hvarandra, mera döda än lefvande. Jag trodde aldrig sjösjukan skulle kunna frambringa ett sådant elände. Men så kommo vi i lä om nordliga udden af Corsica, då äfven himlen lättnade och solen började skina. Fregatten gick genast stadigare. I och med detsamm a öppnade först en soldat ögonen och lyfte varligt på hufvudet, så en annan och så en tredje, då plötsligt, liksom genom ett trollslag, alla 1,100 stodo på benen, dansade, skrattade och pratade. Nästa ögonblick voro mer än hundrade näfvar i byxfickorna samt lika många kortlekar framme, och utan hänsyn till sjösjukans qvarlefvor på däcket satte de sig ned 6 då 7 i gruppen och började spela kort. Nu blef det en scen omöjlig att beskrifva. Under det kortlapparne flögo upp och ned, förnöjde sig somliga med ett stormende skrål och gapskratt, andra sprungo upp, satte händerna i gidan, grimacerade, svuro, knäppte med