Dagens Nyheter – 11 januari 1873, sida 1

TEES SISON SS EON RE RER RIS AREA väljas, yttrar han, sid. 33, följande oförtydbara meningar: Ofvan ha vi flera gånger framhållit möjligheten deraf, att försvarsarmån, vare sig till antal eller beskaffenhet, kan vara så svag i förhållande till anfallsarmån, att den ej, utan att utsätta sig för ett förlamande nederlag eller en säker undergång, kan antaga en afgörande strid vid kusten eller i dess närhet, samt att den derföre genom ett återtig till det inre af landet måste undandraga sig en dylik olycka, som kanhända högeligen skulle försvåra eller rent af omöjliggöra allt vidare försvar. Men då kan frågas: hvad skall vinnas genom ett dylikt återtåg, huru långt bör det fortsättas, och på hvad sätt skall fienden derigenom utdrifvas? Till en början är klart, att ett återtåg alltid måste betraktas såsom en stor olägenhet, hvilken man naturligtvis ej bör underkasta sig, utan att dertill vara ovilkorligt tvungen. Det medför alltid en betydlig uppoffring af land, hvars hjelpkällor komma fienden till godo, samt förorsakar Anedslagenhet och modlöshet såväl inom armäen som hos befolkningen. Det får således ingalunda vara något på förhaud uppgjordt systen, hvarför man under alla omständigheter beslutat sig, utan skall blott ske efter envist motstånd samt när man blifvit öfvertygad om att ett utterligare qvarstående skulle medföra de olyckligaste följder. Ej heller bör det sedermera fortsättas längre än till dess det uppfyllt sitt ändamål. Hvilket är nu detta tindamål? Svaret blir följande. I krigförandet finnes en vigtig lag, som städse i mer eller mindre mån gör sig gällande, nemligen att den i eget land retirerande med hvarje steg tillbaka förstärker sig, under det den i fiendtliat land framryckande med hvarje steg framåt försvagar sig, hvarigenom slutligen vanliqtvis ett jemnvigtsförhållande och ett omslag till den försvarandes fördel åstadkommes. Det är således denna jemnvigt och detta omslag, som u!göra återtågets indamål. På sidorna 42 och 43 läses följande: Efter att sålunda ha granskat de olika anfallsvägar, tyskarne kunna välja för att komma till os3, blir den närmaste frågan: hvar bör armens hufvudstyrka uppställas, för att så fort som möjliot vara beredd att möta dem, hvilken landstigningspunkt de än må välja. En blick på vårt jernvägsnät visar oss då centralpuokten Jönköiovg (eller rättare sträckan mellan Falköping— Nässjö) såsom den lämpligaste samlingsplatser. Derifrån är ungefär lika långt till Stockholm och Malmö, och der äro vi ock närmast Göteborg. Mot desea punkter. framskjutas starka avantgarden för att mottaga den första stöten. Vare sig att fenden viljer landsiigningsområdet mellan Norrköping och Stockholm, eller i Skåne och Blekinge, eller vid Göta-elts mynnisg, så kunna vi från nämda centralpunkt å jernviägenhastigt skynda honom till mötes för ati, om vi iro start ke nog härför, anfalla honom och åter kasta konom i sjön. Klart är emellertid, att, om vi af en eller annan orsak ha rågon säker vägledning i afseende på hvilket af nämda trenne områden, fienden imnar välja till landstigning, så ditföres armåns hufvudstyrka på förhand för att desto fortare vara redo till anfall. I broschyrens slutord, deri författaren i särskilda punkter sammanfattar de allmänna strategiska grunder, han i det föregående utförligare utvecklat, framhåller han ytterligare i sjunde punkten det angelägna deri, att fiendens först öfverkomna afdelning tillbakakastas — hvilket allt torde visa arten af det reträttsystem, hr Mankell uppgjort, samt tillika ådagalägga beskaffenheten af intentionerna hos hans vedersakare.