Dagens Nyheter – 4 januari 1873, sida 2

med sin kärlek gifva henne någon del af sin konst; han hade den rätta gnistan; men så stark kärleken än är, kunde han ej tönda en dylik gnista hos benne, Unåerbart ju svar gare han fann henne, ju ödmjukaro hon såg upp till honom, desto fastare slöto de sig till hvarandra. Slutet af lektionen var alltid, att han måJade henna sjelf, detta var också det för. nufigaste. Då körsbären blommade, siodo de i sin kärleks högsoromar. Dst var som kunde det blla vindsrummet snart ej rymma deras glädje; förunderligt syntos mig detta torftiga rum; det var som bure det ständigt idel rosor i sitt eköte. Vincencia var öfvermodigare än någonsin. ; — Jeremias, sade hon, jag kände ej smärtan; men jag kände också icke glädjen. Hon kysste, smekte alls, till och med den tjocka portvakterskan med sitt grofva skinn; och mig sjelf kysste hon en BÅDE, hvilket gjorde mig mycket förstämd, ty jag visste väl på byoms konto all denne vänlighet kunde föras. 3 2 Ännu hade hen ej sagt något, då bada ju ej alla dessa o 0VÄgSk bebhöfts. Jag unnade besne allt godt u onade benne all den glädje hon möjligen kund. få i denna usla verld. Men jag såg åter enda st slutet. De skulle ju blott kurna lefva högst tOrftigt; han kommer kavske stt bli vresig som de flesta äkta mön, då de hiana en mora frame Tiden älder och