Dagens Nyheter – 4 januari 1873, sida 2

man kommit öfver tröskeln till det vackra tvåvåningshuset, fann man alla rummen prydda med bilder och blommor, uppstoppade djur och dyrbara gåfvor af sifver och guld, som erinrado öm den ryktbara fiolistens triumfer ifrån Moskwa ända till San Francisco, och som gåtvo osökta anledningar till flere berättelser om egarens resor och lefnadsöden. Det stora porträttet af Kossuth, som hängde i samma rum som ett i glas och ram infattadt bref af Wasbington under det nordamerikanska frihetskriget, antydde kanske husets politiska sympatier. Den öfre våningen inrymde likväl de förnämsta herrligheterna: Ole Bulls eget rum, med fönster och utsigt åt tre håll, med de fyra fiolerna i rad på soffan, med de många porträtterna och böckerna, den eleganta sängen med himmel o. 8, v., samt slutligen det rymliga musikrummet, som är bygdt som en fornnordisk bjelksal med sitt utskurna trävirke; det spetsiga taket, de vridna trädpelarna, de gamla glasljuskronorna, som hängde i band af de norska färgerna, de stora kaminerna med de jättestora speglarna, notställarne och slutligen alla de olika musikaliska instramoeaten, ifrån de båda pianos itill kammarorgeln; Det stora pianot, som stod midt på goltvet och bar märket Ole Bull, 1868, är hans egen uppfinning, Det har redan för flora år tillbaka väckt en viss uppmärksamhet såväl i Amerika som Norge; och Ole Bull bade just i dagarna itrån John Ericsson fått en stålram till det, genom hvilken han hoppas komma närmare sitt mål att göra ett instrument, som ej förlorar sin fylliga ton och klang med åren; utan tvärtom som en god fiol blifver allt bättre och bättre, ju mera man spelar på den. Han hade redan tagit patent på uppfinningen, och han stod nu i begrepp att, med hjelp af en iostrumontmakare från Bergen, lägga sista handen vid arbetet; ett bref från John Erics gon, som han förevisade oss, spådde honom att hans uppfinniog skullo framkalla en revolution i pianofabrikationen) Men tyvärr spelada Ole Bull ej för oss, hvarken på sitt nya instrument eller sin gamla fiol. Han brukade aldrig spela förrän solen hade gått ned, och då hang gäster samlade sig antingen på hans eget rum eller i salen, men huru gerna hade jag ej velat höra honom spela bland dessa omgitningar, när anden kom öfver honom i qvällsskymningen, Det är likväl ej orätt då man beskrifver hans älskvärda leende nästan lika tjusande som hans stråkdrag, och då man hörde honom berätta, måste man i lika hög grad beundra det dramatiska Hf och den rika humor, som han förfogade öfver, Han berättade oss tilldragelser från sina resor, isynnerhst i Amerika, der det nu finnes åtskilliga Ole Buller, hvilka naturligtvis alla äro den äkta, eller från sin ungdom, då han som pojke dref omkring på Valestrand och kröp ned-i en af jättegrytorna med sin fiol och, gömd under löfvet, spelade sina springdansar och andra norska melodier, så att folk trodde att det var sjelfve Necken i bäcken, som idkade sina musikaliska konster; men isynnerhet var det gamla historier från Bergen, som han återgaf med fulländadt mästerskap. Ännu förekommer det gamla Bergen, med hela sitt egendomliga lif, den resande som nordens kanske mest originella stad; men nu är det intet mot hvad det var för omkring 50 år sedan, och det var otroligt roligt att böra honom berätta derom, allt naturligtvis på en äkta borgensisk munart. Jag glömmer ej så lätt dessa förmiddagstimmar under björkarna vid bäcken på Valestrand. Allt gom gör lifvot skönt och behagligt fanns på detta förtjusande sommarställe, ända från baden i den klara sjön till en ypperlig biljard; och då middagen var öfverstånden, under hvilken vi på amerikanskt sätt fått majs till steken och syltade aprikoser och kaliforniapäron till desert, stodo hästar och vagnar utanför dörren. Olo Bull ville visa oss huru vacker hans ö var öfverallt. Sjelf öppnade han tåget på en grann persisk hingst, Karages (Blixten), som han hade köpt i Petersburg år 1866, och med hvilken han nu förädlade den småvuxna Mardangorräson. Man skulle knappt kuvna tro att han var öfver 60 år, Som en yngling satt han i sadeln på det eldiga djuret, som blott tycktes känna till fyrsprång och skridt, och det var både virtuosen, som var van att emottaga publikens byllning, och jordegaren, som belsade på sina underhafvande, när han med hatten i band ilade förbi det helgdagsklädda bondfolket, som akttingsfallt gick ur vägen för öns konung. -— Hvart är spränger han bya och bättre vägar i klipporna, och fastän hans vagn från Newyork med sin —) Pianot lärer komma till årets utställning i