Dagens Nyheter – 4 januari 1873, sida 2

Ett besök hos Ole Bull på sommaren 1872 af Otto Borchsenius, (Efter danskan.) Min sista atflykt gällde Ole Bull. Den berömde musikern, som under de senaste åren mest vistats i Nordamerika — han är som bekant bofast i Madison i Wisconsin — uppehåller sig om sommaren på sin fädernegård Valestrand på Osterön, ett par timmars sjöresa från Bergen, Man hade berättat mig så mycket om detta hans vackra landtställe, och då min värd, som sammanträffat med honom flera gånger såväl i Norge som Amerika, pu skulle göra honom en visit, följde jag naturligtvis gerna med. Vid tusenårsfesten i Haugesund hade jag blifvit mycket förvånad öfver alt hvarken påträffa Olo Bull eller någon annan af de ryktbara norrmännen, som man hade påräknat såsom deltagare i festen; och hvad Ole Bull angick hade jag till och med läst i norska tidningar att han i år endast för fosten3 skull kommit öfver till Norge. Det påstods att han hade önskat få sätta musik till on sång eller en kantat, och att han hoppats att före festen kuana samla hos sig på Valostrand alla Shöfdingarne inom litteraturen, konsten och politiken: Ibson, Björnson, Gude, Tidemand, Johan Sverdrup och Ole Velde (efter Uelands död chefen för bönderna i atorthbinget), och sedan i sällskap med dem draga till Haraldshögen för att möta folket, och de skulle naturligtvis hvar och en på sitt sätt bidraga till festons förherrligande. Men ingen endå af de ofvannämde storheterna infann sig, och Ole Bull stannade derföre, och kanske till en del äfven för sjuklighets skull, hemma hos sig på Valestrand. Vi foro en vacker söndagsmorgon från Bargen på en af de små ångbåtarne, som formligen pedtyngdes af högtidsklädda passagerare, som önskade fördrifva dagen på ett eller annat af de ställen, som ångbåten anlöpte, och efter en herrlig färd, under hvilken jsag särdeles fåste mig vid Osterfjordens gröns stränder och ingeglingen till Valestrand, nådde vi vår bestämmelseort. På den korta biten från sjön till gården mötte vi Ole Bull. Det kunde jy ej vara någon annan än han, denna höga, smärta gestalt med det hvitgråa, långa, mjuka håret och den ungdomligt lätta gången. Vi rönte ett gästfrits och bjertligt mottagande och följdes åt upp till hans ståtliga gård. Detgamla Valestrand låg något längre från sjön, och som gosse drömde Ole Bull en gång, att hans farfader visade honom hvart han skulle flytta huset, och för 5—6 år sedan uppbyggde ban den vackra byggnad, som nu är hans commarbostad. Huset är uppfördt ofter ritning af hang bror, stadskonduktör Bull i Kristiania, men allt träarbetet, från de vackra bjolktaken till de utskurna möblerna, är gjordt af Osterbönder. Framsidan vetter mot fjorden och sjelfva byggnaden ligger på en fri backsluttping, midt bland vackra blomsteranläggningar, och från den öppna verandan och de många små altanerna, som vetta åt alla väderstreck, har man en ofta omvexlande men alltid vacker utsigt, antingen man vänder blicken inåt ön på de små rödmålade trähusen, som skymta fram mellan träden eller utöfver trädgården på den blåa fjorden med de många skären i bakgrunden. Trädgården är för öfrigt ett mellanting af trädgård, park och ursprunglig patur, Här och der framsköt ett naket klippblock sin gråa bjesssa, men för öfrigt omvexlado trädbavuxaa björkoch ekbackar med öppna ställen, der de frodigasto krusbär och vinbärbuskar växte, och mellan träden slingrade sig en liten vänlig bäck ned mot fjorden, nog djup att der och hvar orbjudå präktiga badställen på stenbotten, till att skänka svalka under de heta seommardsgarne. Sedan