Dagens Nyheter – 3 januari 1873, sida 2

Dramatiska teaterns annonser och affischer företedde i går ett nytt program för aftonen. Det upptog: Från Amerika, en komedi i 3 akter af Louis Lerry, en förut här omtyckt fransk författare, och En Nyårsafton, dramatisk skizz i en akt af en författare som är och sannolikt äfven förblifver okänd. (CFrån Amerikat kommer hr Jaques Fredrikson tillbaka efter 8—10 års. skiljsmessa från sina slägtingar. De ha honom i dåligt minne, och fastän de hört sägas att han aflidit derute, ha de minsann icke anlagt sorgdrägt efter honom. Alla som känt honom medan han var hemma tala illa om den stackars unpge mannen. Det var en vildbjerna, en duellant; den gamla mademoiselle Celeste — Almlöf kan i synnerhet icke lida honom, Lilla Blanche — Janssor var bara en 8 års flicka när han reste och har ingen erfarenhet af hans elakhet; också är hon nu, då hon vuxit upp till stora damen, åtminstone ingenting värre än likgiltig och litet rädd för kusin Juques. En vacker dag faller han ned som från skyn midtför henne, och efter det hon fått veta hvem han är springer hon sin väg. Hennes fader jernverksegaren hr Valdent Sundberg, -springer icke, han, men vill gerna låta den orolige sligtingen fara sin väg, och Jaques är just på väg att gå — och hvem kan väl undra på det, då icke ens hr Valdents frus i ett senare gifte höfliga framställning om gästfrihet verkar till mildring af hennes mäns köld! — då en strike med åtföljande våldsamheter af arbetare vid ett jernverk i grannskapet föranleda Jaques att blifva den ovänliga slägtens räddare. ooNu börjar en serie af ädla handlingar, utförda af hjelten Jaques, som fått benägen tillåtelse att stanna qvar. Dessa handlingar bringa honom gång på gång i förlägenhet och utsätta honom för nya missiankar; men till slut segrar dygden öfver förtalet och får sin belöning. Ridån går ned, salongen är högst belåted och applåderar ursinnigt. Samtlige spelande träda in — hr Knut Almlöf med, som i första delen af pjesen varit mycket rolig och i den senare mycket ömklig, såsom han der skall vara; — men publiken är icke nöjd ännu; hr Fredrikson har sagt Bina saker så väl, så effektfullt att han blir ensam inropad och kommer in och gör ytterligare kaptiverande bugningar med värdighet och behag. Ni känner till dem! Rätt som det är kan kungl. teaterdirektionen draga in -betydligt på den dramatiska aktörstaten och låta hr Knut Almlöf och hr Fredrikson alternera i monologer. En lång entreakt förflyter, hvarunder en och annan af det täcka könets representanter försöker upptäcka någon början till förändring af rådande mode, Fåfängt! Det är blott på den kungl. stora teatern man någon gång upptäckt en tillstymmelse af en sorg i rogenrödt. Här är allt svart — kolsvart natt, deri en guldcollier, lindad kring en skönhets halg, utgör det enda lysande afbrottet. Ändtligen går ridån upp. Man Ber ett sådant der hemtrefligt hvardagsrum gom man känner igen från det verkliga, lefvande lifvet och som hr Bäckström fört oss in uti, då han lät oss göra bekantskap med Evag systrar. Här uppföres på nyårsaftonen en roman ur hvardagslifvet, så väl anlagd som någon kan vara. Stor skada att utförandet (nemligen af författaren) icke svarar deremot! Den gamla trotjenarinnan Margareta (fru Almlöf) och Theodor (hr Hartman), en yngling på villovägar, komma merändels in, då stycket hannit ända till gränsen af puerilitet. De rädda det dock från total undergång. Stycket har ock det felet att hufvudföremålet för skildringen är moderskärlekens egoism. Man älskar icke att se den blottad, och aldraminst att se den legda vårdsrinnans ömhet behöfvas för att besegra modrens svartsjuka mot den älskade sonens kärlek till en flicka, som han vill göra till sin brud — denne son, som dock stått färdig att för modren uppoffra en annan kärlek: den till konsten.