Dagens Nyheter – 3 januari 1873, sida 2

md — Det är mycket sämra än du tror, sade jag; att förtjena penningar är svårt. — Så mycket bättre, svarade bon; så skall jag . under -ansträngningen förlora denna förfärliga känsla af likgiltighet, hvilken plågar mig som om det vore döden. — Du kan det ej, började jag åter och såg på hennes späda gestalt med de fina rösiga fingrarne. Du tror att verlden fortfarande skall bära dig på händerna; ingen af dinå fordna vänner hår du ju qvar. — Inger, upprepade hon, ingen! -Ingen, svarade jag henne. — Än du då? sade hon och försökte attle. Pe flyttade in uti min lilla kammare; jag gof på golfvet i en skrubb; de visste ej derom. Jag förmodar de trodde att man har säng och bostad med sig vid födseln. Vincencia gaf mig små arbeten, som hon trodde jag sålde till högt pris — brokiga leksaker. Jag försökte ej en gång sälja dem. Här uppe, om man öppnar min draglåda, skall man finna dem alla, gulnade, sönderfallna. Jag tog nätterna till bjelp och arbetade för att kunna lifnära dem; det var knappt nog hvad jag kunde skrapa ihop, och min far kallade mig en dåre, som aldrig skulle gå iland med hvad jag företagit mig. En dag upptäckte Vincencia dock huru det stod till. — Huru, Jeremias! sade hon; jag hade sannerligen ej trott att jag hos dig skulle