Dagens Nyheter – 23 december 1872, sida 2

Dyrköpta presenter. Kejsaren af Tyskland har i dessa dagar förärat Bismarck 5 iranska kanoner, som skickades till honom på kans slott Schönhausen. Em teaterskamndal, gom härom dagen timade på Wol:ersdorffska teatern i Berlin, då ett nytt skämt, kalladt Vår store medborgare gafs, beskrifves sålunda: Publiken extemporerade under hela sista akten så lifligt, att skådespelarno ansågo rådligast att afkasta sin sceniska exklusivitet och inlåta sig i samtal med det fulla huset, Vår store medborgare (en befängd och ledsar personage) lem nades alldeles å sido; man spelade con amore och med ohejdad glädtighet. Under slutscenen af pjesen föreföllo de lustigaste underhandlingar mellan publiken och skådespelarne. Se här en profbit på dialogen: En af skådespelarne (med patos): — Hvilka qval för mig! En åskådare på parketten: — Ja, och för oss! En avnan åskådare: Jag tror det vore bäst att herrarno deruppe slatade nu. En skådespelare: — Skänken 0ss8 endast tio minuters gehör! Flere åskådare (upptagande sina ur): — Får gå! Knalla på då! Röst från galleriet (efter en paus): — Ytterligare fem minuter! Det står icke fan utmed — åtminstone icke vi! En mängd åskådare (i korus): — Inte vi heller! En skådespelare (slagtaremästare i pjesen, i det han drager fram en slagtareknif): — Nå så i himlens namn då! På allmän begäran skär jag halsen af galen.kapen, men icke inför de finkänsliga damernas ögon. Ned ederför med ridån. Dermed föll ridån, som dock under de två följande aftnarne åter uppgick för att inför fylld salong ånyo presentera vår store medborgare, som naturligtvis äfven då mottogs på samma glada sätt. En god indrifvare har nyligen börjat sin verksamhet i Philadelphia. Mannen, som bes gagnar ovanligt Hög hatt, på hvilken med jätte höga bokstäfver står att läsa: Indrifvare af osäkra fordringar, mottager räkningarne och begifver sig på det mest i ögonen fallande sätt till de dåliga betalarnes bostädes. Får han icke genast betaldt för räkningen, tager han helt lugnt plats utanför gäldenärens hemvist, och för att blifva en så obehaglig skildtvakt qvitt, som naturligtvis väcker alla förbigåendes uppmärksamhet, skyndar gäldeniren vanligen att genast skaffa penningar till räkningens betalande, Indrifvaren gör på detta sätt lysande affärer, ty han tager hälften af räkningens belopp i provision, och fordringsegarne finna sig äfven väl af att anlita hon m.