Dagens Nyheter – 23 december 1872, sida 2

blixtrade, solen brände och qvarnen gick, som hade ingenting skett. Nu visste Kristian, at den låg der och tillhörde honom ensam, Lik: giltiga menaiskor hade berättat honom det och med smärta i själen gick han framåt Ynglingen hade skjutit upp som en af alkogens tallar; dertill var han groflemmad och starkt byggd som förut, och evt ärligt ansigte hade han, som hvar och en miste tycka oc Han gick alldeles rak, utan att hänga huf. vudet, räckte handen åt bekanta till höger och venster, tog nyckeln, som man lemnade honom och trädde in i det tomma boningshuset. Han hade ej flera slägtingar i orten och var således ensam. Fadrens hund, som han ofta gifvit en spark, rusade ut, katten Likaså. Någon ömhet hade han ej visat de hädangångna föräldrarne; han hade nog af medvetandet att haa af hjertat älskat dem. Hvartill beböfd:s kärleksbovis? Hade da varit i någon fara, skulle han utan betänkande ha vågat lifvet för dem, Orolig, nedsisgen, gick han omkring på de ställen, som påminte honom om förflutna tider. Den glädje, som ligger i tårarne, då hjertat söker att tala med älskade döda, kände han ej. Hen saknade den rätta känslan; men han egde dock en aning om att något felades konom: han tyckte sig Vara i ett sorgligt tillstånd, han. erfor en svaghet i all hans kraft. Det låg som en centnertyngd öfver honom. De kunde ej mer söga honom ett vänligt orl; och just efter dassa