Dagens Nyheter – 23 december 1872, sida 2

små obetydliga ord längtade nu hans själ mer än efter allt annat. Menniskor med en djup, rik känsla, hvilken, lik ett uppfriskande regn, kommer just då den törstande marken suckar derefter — äro lyckliga. De kunna lyfta sina vingar och svinga sig upp ur. eländet. De lefva ett friskt, rikt själslif, under det andra lida, arma. lemlästade fjärilar, som väl känna att de borde fyga, men ändock kräls på marken. Sällan har man medlidande med dessa senare, utan man anser deras brist som en synd. Länge stol Kristian framför modrens säng, sedan gick han ut och lade sig som fordom under fläderbusken. Denna gång bar den tunga åoftande blomsterklasar, men den lilla flickan derunder saknades. Det var nästan -som om han väntat på henne; orolig rörde han sig hit och dit, och han låg och låg, ehuru solen redan sänkte sina sista strålar i floden. Nu hade det varit skugga nog för dem båda. Ändtligen reste han sig upp, han brummade, sträckte ut sina långa lemmär och gick längs efter gångstigen öfver ängen till ett prydligt litet hus, i hvars dörr mostern stod met händerna i sidan, alldeles lik en fältherre on mönstrar sina tillbakavändande trupper. — God afton, moster Schnöpf, sade Kristian, hvar fins lilla Eva? — Nå nå, nå nå! tålamod, ropade hon, det blir väl tids nog att uppvakta henne; — först komma kreaturen och seden blir det er tur.