Dagens Nyheter – 16 december 1872, sida 2

— 783 — annan känsla — vare sig af hat, förakt eller stolthet — som under andra förhållanden gäKerligen skulle ha bemäktigat sig henne. — Jag gifver mig, sade hon för andra gången. Jag har hört att ni svurit vid er Gud och er profet att grymt hämnas på mig, för det jag — ett barn och tillika ett qvinvligt barn — ryckte gegern ur era händer vid Zaraila. Nåväl, jag är nu här; låten mig undergå hvilka marter ni behaga. Jag är beredd på allt och beklagar mig icke. : Men om ni äro tappra män — och det vet jeg att ni äro; ty jag har många gånger råkat eri striden — så tillåten, att jag först får tala ett ord med er. . Oaktadt larmet omkring henne, nådde hennes klara stämma till snförarens öra. Han var en ung man; den melodiska rösten kunde icke annat än tjusa hans öron, likasom hans ögon tjusades af hennes sköna anlete. Han närmade sig henne, och sedan han bjudit sina män att iskttaga tystnad, yttrade han helt lakoniskt till henne: — Tala! — Ni ha svurit att föra min kropp, huggen midt itu, till Boen-Ibreddin, sade hon, namngifvsnde den erabiske höfding, som hennes spahis förjagat från slagfältet vid Zaraila. Nå väl, det är oumera ingenting som hindrar er från att uppfylla denna heliga förbindelse; ni kunna nu vara säkra om att få mottaga de piastrar, hästar och vapen, hvarmed han lofvat