Dagens Nyheter – 16 december 1872, sida 2

Några anteckningar från ett besök i Norrtelje. Hvad som genast vid ankomsten till Norrtelje faller den resande i ögoner, är att ångbåtsbryggan är förlagd långt utom den egentliga staden, ehuru det icke skulle kosta stor uppoffring att göra det möjligt för fartyg att gå upp och lägga till nära nog i hjertat af staden, Anmärkningsvärdare är dock, att stadsboarne kunna låta den från ångbåtsbryggan till staden ledande väg förblifva i det miserabla skick, hvari den för närvarande befinner sig, hvilket gör att man nära nog måste vada i smuts till staden. Egentliga hindret för bryggans förflyttande till lämpligare plats invid staden lärer vara det; att några af hrr handlande i staden, hvilka tillika äro stadsfullmäktige, äro egare till de invid ångbåtsbryggan uppbyggda magasinshus, hvilka. byggnader naturligtvis blefve till intet gagn för sina egare på den plats, der de nu stå, om bryggan förlades längre uppåt staden. Då så är förhållandet, får man ej undra på att stadsfullmäktige låta det förblifva vid det gamla. Ändamålet med undertecknads resa till Norrtelje denna tid af året (de sista dagarne af. november) var att ibland rådstufvurättens protokoller söka reda på ett testamente, hvilket antogs vara bevakadt i början af 1840-talet... Jag nödgades af denna orsak uppvakta stadens borgmästare för att få nämda handlingar tillgängliga för genomseende. Han lät upphemta till sig protokollen för de första 5 åren på 1840-talet, men det sökta dokumentet fanns ej der, och då något bestämdt årtal för detsammas bevakande ej var möjligt att uppgifva, beslöts att jag skulle få tillträde till rättens arkiv. Hr borgmästaren, som sade Big sjelf vilja medfölja; gjorde sig i ordning för promenaden, hvilken jag antog gällde stadens rådhus, der man i allmänhet brukar hå städernas domstolshandlingar förvarade. Hur förvånad blef jag ej när kosan ställdes till andra ändån af staden, öfver en eländig, till ytterlighet smutsig väg, som ej förtjenade -namn af gata (dess namn var Handtverksgatan), till dess man hann till ett litet envåningshus, der borgmästaren ingick till ett der boende folk och afhemtade en nyckel; med hvilken han öppnade en i förstugan befintlig smal jerndörr. Efter dennas öppnande praktiserade man sig uppför en smal och brant trappa, hvars steg voro fot-höga, till vinden, der man bland potatishögar, husgeråd och gammalt skräp lotsade sig fram fill en dörr, hvars nyckel hängde på en spik å dörrfodret. Efter öpp: nåndet af denna dörr inkom; man i ett litet kontor eller tambur, hvarest en arnan dörr, hvars nyckel likaledes var placerad å dörrfodret, ledde till det så kallade arkivet. Jag kunde ej undgå anmärka det olämpliga uti, att domstolens handlingar förvarades på ett från såväl rådhuset som borgmästarens bostad aflägset ställe, men fick af borgmästaren det mindre tröstande svåret: pe ä så bra förvarade. här och jag går 8å sällan hit. — Jaså, det skall kallas åra