Dagens Nyheter – 14 december 1872, sida 2

-— UU — Gif den åt mig, åt mig! ropade hon. Ingen annan kan färdas så bastigt gom jäg. — Möeb, mitt bårn, ni är ju redan uttröttad? Hon fästade på honom sinä Vackra, eldiga ögon, i hvilka nu klara tårar blänkte. — Tror ni jag skulle kunna tröttna, när det gäller en sådan sak? utbrast kon ipassionerad tön. Ack jag önskar att jag hade fått lära känna Gud för att jag nu skulle kunna bedja honom Yälsigna er! Fort, fort! Låna mig er snabbaste häst, en häst som tillika är stark, så att han icke tröttnar. Och skicka en annan lika lydande depesch rneder adjutådt. Araberna kunta döda mig under färden, och i sådant fall skulle intet budskap Eötinda till lägret. PMarskafkon fattade hennes lilla bräna hand och tryckte den med aktningsfull värma. C— Min flicka, sade han, jag har i Afrika bevittnat mycken heroism, men aldrig här jag Hog Hågon menniska sett rmera ridderlighet och hjeltemöd än hos er. Om ni faller skall Kan räddas, och Frankrike skall vcta att hömnas förlusten af sin älskling! En Indörlg Hänförelse afspeglade Big i hennes anlete. — Ack, Frankrike! sade hon så sakta, att det sista ordet var blott en suck af outsäglig, ömhet. Den gamla kärleken herrskade ännu öfver alla andra känslor i hennes hjerta. Frankrike hade hos Henne ingen rival,