Dagens Nyheter – 14 december 1872, sida 2

a 0 RE OSSE 0 porslinstallrik; fylld med vatten. Till en början flög Jöns några gånger emot fönsterrutorna, sökande friheten, men då kan förbluffad märkte glasets motståndskraft öfvergaf han helt och hållet sin plötsligen påkomna rymningsmani och begaf sig efter en stund till tallriken. Sedan han lifligt och under tydlig nyfikenhet hoppat rundtomkring densamma många gånger, hoppade: han uti vattnet och började, trots den friska temperaturen i rummet, att — bada; men drack gjorde han ej. Ytterligåre några dagar och Jöns lät sig både vatten och hampfrö väl smaka. Hans aptit för hampfrögick ända till glupskhet. Ja, min Jöns visade den möt afgjorda böjelse för frogserilast. Dock, käre läsare, jag har någonting ännu förfärligare att berätta om Jöns. Den arme fången visade sig också vara begifven på starka. drycker. — Ar det inte förskräckligt att till och med djuren skola kunna . våra drinkare! — Och en liten fågel, en oskyldig fågel sedän! — Ja, vi lefva i er svår tid. Aldrig var det så galet i min ungdom. Men så hade jag då icke varit i Upsala och ej heller gjort bekantskap med någon tallbit. Men nu till den sorgliga saken. — Jag och några kamrater intogo en förmiddag i början af detta år vår enkla silloch potatisfrukost, hvarunder Jöns, som fritt fick flyga omkring i samma rum, då och då utan vidare omständigheter också slog sig ned, icke vid bordet utan på detsamma, der han i allsköns ro tog desnart räknade rätterna i närmare skärskådande. Ingen störde honom. Någon i sällskapet, söm hade för vana att bita af smörgåsen innan han tog helanX, hade ställt sitt fyllda bränvinsglas bredvid brödkorgen. På det der glaset hade Jöns nog sina egna funderingar, ty ett, tu tre hoppade han upp på brödkorgskanten, stack näbben ner i bränvinsglaset och tog Big en —fup: Att Hän fann vafan tillräckligt stark kunde tan tydligen se på hats svängningar med näbben. Fågeln blef riktigt pigg. Halffand syntes hän dock ej ha någon lust ätt ta. Det var heller ingen, som bjöd honom. Emellertid kom tiden för ölets drickande. Jöns, städee van att göra alldeles som-han ville, Hade tagit plats på mitt hufvud. Bredvid mig stod min ölmugg, alldeles full och med locköt öppet. -I ett nu, innan jåäg ännu sjelf hunnit fukta mina läppar med den bayerska dryckön, sått Jöns på ölmuggskanten och drack -klunk ;på klusk. Under inflytande af russtrutaf helan och Erlangers öl blef Jöns så fräck och cynisk, att jag icke törs tala om det: ruset verkar så-olika på olika: naturer. Slutligen måste vi köra fyllbulten frän bordet, då han tog sin reträtt på ett å en byrå stående — faskfoder. Der. somnade hån med näbb tutider vinge. Nu ångrade jag djupt min svaghet för Jöns. På hvilken faslig villöväg hadeshan icke komtnit ! Dessutom skäll kanske, tänkte jag, skall ett anfallaf Sdille skilja den oerfarne drinkaren från lifvet och mig. Det var en dyster tanke, jemte sjelfförebråelse.: Emellertid lät jag honom sofva på flaskfodret —, en händelse, som såg ut som en tanke, bvarpå jag efter middagen gick ut för att slå bort bekymren. På qvällen, då jag hemkom, sökte. jag länge förgäfves min stackars Jöns. BSlutligen fann jag honom sittande hopkrupen på golfvet i ena kakelugnsvrån. Jag väckte honom stilla och beskedligt; han var fortfarande. djur; benen ville icke bära honom; Vingarna försökte han aldrig röra. För att han icke skule bli i tillfälle begå några dumheter under natten, tog jag hohom med in i mitt rum och lät honom, så otroligt det ock låter, På vanligt städentmantr kinesa i min egen säng; dock så, att vi på intet vis kundestöra hvarandras nattliga. sömn. och välbehöfliga hyila?Minförsta tankö på mörgonen var Jöns. Huru skulle det stå till i hans lilla arma hufvud, frågade jag mig sjelf. Härom förblef jag ej många ögonblick i okuntighet. Som jag satte upp bufvudet, fick jag se FN JSET Ho ee SYNA ÅT STNE TD gle rede St tig lat VS TTT TEA oa EET ör sög oa eran RNE