Dagens Nyheter – 14 december 1872, sida 2

Yr JAN BARR Md MEET Frosserilast och rygkenskapsbegär hos en Sann händelse, passerad , Upsala. Tallbitent hör till våra vinterfåglar. Han är dubbelt så stor som sin slägting, domherren, och kommer fram till menniskoboningar ganska sällan och endast under starka vintrar, sökande rönnens lockande bär, hvars kärnor eller frön utgöra hans älsklingsrätt. Bärens köttiga del ratar an och slänger föraktligt bort med näbben. Hanens vinterdrägt är brunaktigt grönspräcklig på grå botten med glänsande rödt bröst, livars bjerta färgs intensitet så småningom aftager nedåt. Tallbiten lefver i flock om vintern, och det förefaller gom hanen och honan i jemna par följdes åt. Med ett visst nöje, såsom djurvän, hade jag väl en veckas tid på nästan samma timme åsett ett tallbitssällskaps middagsmåltider, än i en, än i en annan af de rönnar, som stå utanför botaniska trädgården i Upsala. Det var kort före julen förra året. Men en dag, när jag nalkades mina små bevingade vänner, fann jag att försåtet lurade under deras luftiga middagsbörd: en pojke stod vid trästammen, försigtigt stickande uppåt emellax rTönners grenar en lång stång, på hvars öfversta, spetsiga ända sätt en svart tagelsnara. CHyad skall du göra? frågade jag. CTyst, så är herrn snäll, och stå stilla lite, så är herrn bra beskedlig, svarace pojken. Jag ska ta eDummerjönsar. Källarmästarn på Gillet ger tre öre stycket för dem, (Kan du ta en lefvande åt mig, skall du få 10 öreX, hviskade jag. — Sagdt och gjordt: snaran satt i nästa ögonblick om halsen på en CDummerjönst, en vacker tallbitshane, som flaxade, sparkade och skrek intill dess jag befriade honom från snaran. Jag bar försigtigt i handen hem min lille, från döden för 10 öre frälste, bevingade vän, söm i stället var hemfallen åt fångenskapön, och satte honom i bur. Jöns — så fick fågeln heta — fann sig till min glädje och stora förvåning icke det ringaste generad uti sina splitter nya förhållanden, utan hoppade genast efter inträdet i buren från pinne till pinne, alldeles som hade han: varit gammal och van på stället. Jag räckte. hönom en rönnbärsklase; han höll genast tillgodo och åt i godan ro. Men frän erbjudet hampfrö, vände han sig med stolt förakt. Så ock från vatten. Om en i samma bur varande domherre, som åter å sin gBida fann big litet besvärad, tog Jöns ej ringaste notis. Efter en stund tycktes temperaturombytet ifrån omkring: 10 grader kallt: ute till öfver 15 graders värme inne i rummet i någon mån besvära fången: han gapade. Fattande meningen placerade jag Jöns i ett oeldadt rum. Då upphörde han genast att gapa och började åter äta rönnbär ur min kand. De; som äsågo denna förtrolighöt oss emellan, menade på, att den fågeln nog Håde varit i bur länge, och jag skulle häfva trott det sjelf, om jag ej med egna ögon sett, då hän några timmar förut togs. Ett par dagar gingo. Jöns åt rönnbär och mådde förträffligt, men syntes aldrig dricka. Detta oroade mig. En ide rann då upp i min hjerna: jag hemtade snö och bjöd honom. Han tog häraf tag på tag munnen full, slöt näbbhalfvorna tätt tillsammans några ögonblick, satte derefter upp hufvudet och lät sålunda på öfligt fågelvis den i näbben till vatten smälta snön rinna ner. Så fortgick väl en vecka, snön tog slut och inte Hade Jag någon magasine-. rad. Mina omsorger gihgo nu ut på att försöka -lära Jöns dricka vatten. För detta ändamål släppte jag ut honom i rummet, twnta min värdinnasg AvAtRftförR Ah mim mMAT