Dagens Nyheter – 7 december 1872, sida 2

Men en vacker dag höll realismen — verkligheten — sitt intåg på illusionernas tummel plats, och samtidigt med att teaterpjesernas text blef mer och mer realistisk, måste dökorationerna och möblerna också blifva tidsenligaX. Scenen steg ned i den allmänna, borgerliga verlden. Möblerna började spela en roll, man dekorerade scenen med verkligt siden och skådespelerskörnä måste kläda sig i öfverensstämmelse med sin Cinbifolog, Rlädningar till 6,000 frank stycket visade sig på tiljan; en skådespelerska skulle nu tro sig vanärad om hon måste visa sig i bomullssammet; det måste vara silkessammet, atlas och sådana dyrbarheter! Glasdiamanterna, hvilka i så lång tid prydt de största tenterfurstare hufvuden, förvistes till skräpvrån. Detärnumera icke fråga om att kunna spela en hertiginna utan äkta diamanter, och på det sättet har det nu kommit så långt, att en skådespelerska, som har 12,000 frank i årlig lön, bland annat, betalar — 30,000 frank deraf till gin modehandlerska! RER På hvad sätt en sådan konstnärinna lyckas få debet och kredit att gå ihop, det är något som publiken icke bryr sig om. Man fordrar af en skådespelerska att hon skall hafva ta lang och bekymrar sig icke om henne utom scenen, I allmänliet går ju icke heller folk på teatern för att efter ridåns fåll kröna, ett rosenbrud; vid den tiden på dygnet tänker man heldre på ett dussin ostron. Publiken, i synnerhet den i Paris, har ty värr redan blifvit så bortskämd af de dårska per, som men ser på seenen, att man Måste hysa fruktan för att de sammänsvöärns, sön önska en reform, icke skola gå i land me sin uppgift. Större svårigheter möta också än de sköna sammansvärjerskorna kanske föreställt sig. Den moderna repertoaren har vant publiken vid mycket, som ligger utom litteraturen och som ieke har något med konsten att skaffa. Toalettfrågan har kommit att spela en -hutvudroll, och vi ha många teaterpjeser, hvilka för sin framgång endast hafva att tacka fröken Den-Och-Dens klädningar. Det är bedröfligt att de unga qvinliga dramatiska artisterna måste komma till korta i afseende -på de : fordringar på toaletten, som len moderna repertoaren ställer på dem, och deras åstundan att organisera en revolution mot 6,000-franksklädningarte är derför värd allt beröm; men det återstår att se huru ptibliken skall bedöma den sammansvärjning, som de unga, talangtulla skådespelerskorna hålla på att sätta i scen. Det kan ej nekas attaktrisernasjelfva skämt bort parisarne; deras toaletter utöfva er stark dragningskratt på en mängd teaterbesö ande; och teaterscenerna i Paris hafva blifvit jo vande modejournaler. Man får der inspirationer till sin egen toalett och gör studier för nästa balkostym. Den förnäma verldens damer går på teatern för att få nyaidder, och meden de med det ena ögat gråta öfver bjeltinnänt olyckliga öde, sluka de med det andra hennes magnifika klädning. Om det å ena sidan kan sägas att skådespelerskorna kläda sig som hertigionor, så måste å den andra erkännas att hertiginnorna kläda sig som skådespelerskor. Och vi upprepa det: Den påtänkta reformen kommer ej att genomföras utan starkt motstånd från publikens sida. Men dessutom hafva de sammansvurna ännu en fruktansvärd fiende att bekämpa i sin egen krets, och det är den qvinliga tåfängan. Hur långt skall för resten denna reform sträcka sina verkningar? Skall det bestämmas ett visst pris, utöfver hvilket en klädning icke får betalas? Skall en komitå tillsättas för att undersöka tygsorterna? För min del tror jag — säger den författare, som lemnat förestående redogörelse för sammansväriningen — att, då koketteriet nu en gång blifvit oskiljaktigt förenadt med qvin: nan i allmänhet och skådespelerskorna i synnerhet, det skall bli omöjligt att bilda någon förening i verlden, stark nog att kunna hindra en skådespelerska från att ruinera sig på en enda afton för att visa sig vackrare och ele: gantare än sina kamrater. För att motsatsen skulle kunna inträffa måste man tänka sig verlden så uppoch nedvänd, att vi åter kunde börja använda den paradisiska toalettea. Eljest skall naturen beständigt sätta sig öfver alla moralpredikningar, och vi ge i andanom huruledes presidentskan i den nyligen stiftade föreningen vid allra första tillfälle skall visa sig på scenen med en klädning, värd 15,000 frank, medan hon oskyldigt säger till sina häpnande kamrater: Det skola ni icke fästa er vid, söta barn; det är en gammal slarfva, som jag köpt sn IA PALT 10 nantimar!