Revolution bakom kulisserna. En fransk causeur skrifver om en i Paris planlaggd revolution följande: Den lagstiftande församlingens öppnande sammanfaller med: en händelso af aldra största vigt, men hvilken för öfrigt ieke har något att skaffa med politiken, ehuruväl det är fråga om en ordentlig satnmänsvirjning. De sammansvurna hafva redan under flera månader arbetat i hemlighet. I sena aftontimmar konde man se beslöjade fruntimmer skynda sig in i de mest framstående konstnärinnornas vånin gar. Man såg dem skrida framåt längs med husväggarne, försvinna i fötstugorna och smyga sig upp för trapporna med ljudlösa steg. Fn dörr öppnades sakta för de hemlighetsfulla gästerna. — Hvem der? frågades. — St Mousseline, svarades. Derpå stängdes dörren för act åter öppnas, när lösen gafs. Fröken Desgclee, Frou Frou den törsta, var vanligtvis ordförande vid dessa sammanträden, det kände man; men hvad som för öfrigt förekom innanför de tätt tillslutna dörrarne, deröfver gissade och grubblade man i flera veckor förgäfves. . En skådespelare vid Vawudeville hade öfverraskat fröken Åntonine då hon hviskade till sin kamrat fröken Farguel: — Således i afton, efter representationens slut... der finns hummer! Och han hade hört den tilltalade svara: — Tyst, man observerar oss! Derefter hade de båda konstnärinnorna gifvit hvarandra handen till afsked såsem qvinnor, de der äro beslutna att antingen segra eller dö. Vid ett annat tillfälle hade frisören vid Gynrnase:t atern lyckats få höra det mesta af ett samtal mellan tröknarne Blanche Pierson och Angelo, — Snälla vän, sade Blanche, detta tillstånd har räckt alltför länge, det är nu tid att hendla! -— Ja väl, låt oss handla, svarade Angelo i beslutsam ton; men blif nu inte förskräckt, när ögonblicket är inne! Frisören fick ej tillfälle att höra mer, ty fröken Massin, den lilla omtyckta skådespelerskan, gick händelsevis förbi i samma ögonblick, och då hon fick se frisören med örat klämdt intill nyckelhålet, ryckte hon från honom friegrtången, grep honom dermed i bröstet och skrek med en fruktansvärd stämma: — Om ni yppar det minsta at hvad ni här uppsnappat, om ni ger ett ljud ifrån er, så ve er, er hustru och edra barn: I blifven allesamman mördade! Denna sammansvärjniog, som så länge hållit kulissverlden på pinbänken, har nu ändtligen blifvit röjd och den hotar att genomföra en komplett omstörtning i teaterns seder och bruk, Det är de förnämsta skådespelerskorna i Paris, som sammansvurit sig i afsigt att sätta en gräns för det öfverdåd, som den moderna repertoiren fordrar af dem. Skådespelerskorna vid Paris teatrar kunna skiljas i två hufvudklasser: de, som lefva af sin talang, och de, som icke letva deraf. Att den senare klassen ger t. ex. 6.000 frank för en klädning, fäster ingen sig vid. De verkliga konstnärinnorna deremot, som anstränga sig för att i sina roller åstadkomma det mesta möjliga inom rimlighetens gränser, fråga om det är sundt förnuft uti att de utgifva så mycket för toaletter till en enda pjes, som de uppbära i lön för ett helt år. Om de skulle hålla j med ett sådant system och det verkligen lyckades dem att sätta sig i skuld för 20,000 frank om året, skulle de på ålderdomen hafva så många vexlar i omlopp, att qvarterets alla bodbetjenter deraf kunde hafva sitt behof af papper för hela lifvet fyldi. Det måste dock anses vara till en del skådespelerskornas egen skuld, i fall de slutligen duka under för denna oförnuftiga lyx, om det ock ej kan sägas att de framkallat den. Det var en tid då konsten icke stod på svagare fötter än nu, änskönt man ej använde 20,000 frank på toiletten till ett enda stycke. Scenen måste söka åstadkomma illussion, men på samma gång vi taga ett stycke målad duk för en kungaborg, kunna vi ätven låta narra oss i afseende på kostymerna. Förr i verlden var man belåten med gardiner, som dekorations