Dagens Nyheter – 7 december 1872, sida 2

SR Jav sn hennes, förändrades och mildrades efterhand detta uttryck, och slutligen neädslog hon sina ögon, under det att en betydelsefull rodnad uppsteg -på hennes kinder. — Jag vill inte säga det . .. Jag kan icke... Orden uttalades mycket sakta;hon var alltför sanningsälskande för att dölja för honom hvad hon redan icke kunde förneka för sig sjelf — att det väl var möjligt att hon skulle komma att bysa en varmare känsla för honom, ifall hon finge vara mera i hans sällskap. Hans lifs heroism hade rört henne djupt. Han sänkte åter sitt hufvud. — 0, Gud! Det är således ändå möjligt! utbrast han. Jag är blind — galen! Välj för mig. Jag vet icke, hvad jag gör. Ymniga tårar hade samlats i hennes ögon och runno nu ned utför hennes ansigte. Hon betraktade honom med ett innerligt deltagande; en sorg, föga mindre bitter än hans, fyllde hennes hjerta. Det var för hans skull hon sörjde, men äfven till någon del för sin egen. Han hade lidit så länge, utan att klaga; han hade uthärdat de största försakelser, han hade kämpat bjeltemodigt; dessa voro ock de säkraste medlen för en man till att vinna hennes sympati, hennes aktning, hennes ömhet. Men på samma gång hon var en ädel, en högsinnad qvinna, var hon ock en dam af verld. Hon visste, att det icke passade henne att öppet visa en främling — ty i viss me