Dagens Nyheter – 5 december 1872, sida 2

Signalerna förändras. Det var Björnstjerne Björnsorn som sade norrmännen och danskarne att de måste förändra signaler gentemot Tyskland. De senare måste, om de ville återfå en del af norra Slesvig, upphöra att hota och reta tyska folket. Först sedan en vänligare ton uppkomme mellan dessa nationer, kunde det väntas eftergifter från tyskarnes sida. Och härför blef Björnstjerne Björnson af både danska och norska ultra-danskar och anti-tyskar öfverhopad med en storm af oqväden. Men i Norge — och äfven mångenstädes i Danmark — har man dock slutligen insett att Björnson icke öfvergifvit sin gamla danskvänlighet genom det att han gifvit danskarne ett godt råd. Vi ha af denna sinnesstämning nyligen erhållit ett högst märkligt prof. I Kristiania finnes sedan längre tid en Cmåndagsförening, bestående af omkring 150 medlemmar, hvilka sammankomma hvarje måndag under hösten och vintern för att diskutera allmänna frågor. En brefskrifvare (i G. H.-T.) anför från denna förening ett yttrande som målar densamma: När den slägt stod mogen, som var barn år 1814 och tog sin andliga del år 1830 af julirevolutionen, gick enhvar stor begåfning till maktsidan (den byråkratiska regeringens sida) och blott en enda stor begåfning till den andra (Wergelandssidan), och denna enda var Ludv. Kr. Daa, som äfven blef förföljd i förhållande härtill. Jag anför detta yttrande för att tillägga, att n1 står det visserligen annorlunda till. Hvad vår ungdom eger af verkligt utmärkt begåfning står samladt på Wergelandssidan. När man känner detta, så vet man äfven, hurudan Norges närmaste framtid skall blifva. Björnstjerne Björnson för ordet i denna Cmåndagsförening. Föreningen hade nyligen afhandlat den nordisk-tyska frågan , hvarvid historikern Ernst Sars sade, att Norges utveckling hufvudsakligen varit påverkad af vestern (England), men Danmarks af Tyskland; att slägtskap inverkar starkare än bildning, och att nordens folk i följd häraf skulle i längden, trots alla stridigheter, helt säkert dragas (andligen) till tyska ne, och tvärtom. Studenttöreningen önskade, att denna öfverläggning skulle bringas in deruppe i dess vanliga lördagsmöten, och man hänvände sig till Björnstjerne Björnson med anmodan att inleda densamma derstädes. Detta gjorde han förliden lördag inför en samling så stor, som föreniogens största sal kunde rymma. Det hade en synbar verkan, då han i detta inledningsföredrag talade om sitt förhållande till Danmark. Han började med ett angrepp på dem här hemma, som mena, att vi intet förhållande ha eller böra hafva till det uppblan dade danska folket och således ej heller till de tysk danska stridigheterna i Slesvig. Det är en gammal dansk visa, menar man, som sjunges om igen, när detta föres in på oss; vi ha endast att hålla oss till oss sjelfva. Talaren påpekade nu, burusom den Carl Ploug ska skandinavismen (och dess afföda i amalgamationsförsöken) samt gamla och nya tvistigheter underhållit denna uppfattning. Han nämde ej orden, men man skönjde hans mening. Med värma häfdade han sin åsigt, förklarande, att han hela sitt lif igenom handlat af kärlek till Danmark i denna sak, han vore stolt och lycklig öfver att hafva den, och den vore så stark, att misskännandet ej skulle få bugt med densamma, Han visade af hvad det hat är sammansatt, som enstaka hysa mot Danmark, och han slöt med den af erfarenheten pröfvade gatsen, att något fult finnes hos hvarje folk, och det fula hos vårt — och detta ensamt — vore framme, om vi ville kasta Danmark ifrån oss och smycka denna handling med nya utfall mot detta präktiga folk. Talaren framhöll såsom sin största öfverraskning i den uppkomna striden, att han först nu upptäckt, i hvilken utsträckning det norska folket såg och tänkte på danska, vär det gällde vårt förhållande till utlandet. Hade detta ändå kommit af kärlek till Danmark, så skulle han ha ursäktat det, men det kom af den dåligaste vana. Våra tidningsredaktörer äro danska torpare; de utklippå danska ötversättniogap ogh fylla bladen med dessa, icke en anda gav med acna äivan och allmäinhaton gov