Dagens Nyheter – 5 december 1872, sida 2

land, dit han längtade såsom endast en landsflykting kan längta. Medan han sålunda reflekterade öfver sin olycka, hördes plötsligt Cigarettes stämma hviska i hans öra: — Vackre herre, ni väntas derborta. Han såg upp med misslynt miov. Kunde han då aldrig få vara i fred? Han märkte icke att flickans ton var sträf och tvär, han märkte icke att ett moln af harm och vrede var utbredt öfver hennes anlete; han tänkte blott på att till och med hundarne ibland få vara ostörda och obundna, mon aldrig en soldat. — Ni är väntad! återtog Cigarette med samma föraktfulla och befallande uttryck. Han reste sig upp, nu som ulltid beredd att lyda. — Hvem väntar mig? Hon stod och såg på honom utan att svara; hon gaf akt på hans utseende, som tydligt vittnade om huru nedslagen och uttröttad han var. Emellertid påmindes han af hennes tystnad om hvad som under dagens lopp tilldragit sig. : — Förlåt mig, mitt kära barn, om jag synts icke deltaga uti eller glädja mig åt all den hedersbevisning, som kommit er till del, sado han sakta, i det han lade sin hand på hennes axel. Tro mig, den likgiltighet jag visat var endast ytlig. Ivgen vet bättre än jag huru väl ni gjort er förtient af denna ut