Dagens Nyheter – 5 december 1872, sida 2

serna af partikänsla och fördomar, På tjugu år har den danska allmänheten icke rest i Tyskland, hvilket den derför icke känner, ty om genomresa än måste göras, så sker den tätt hermetiskt sluten inom fördomar. För denna allmänhet redigeras tidningarne, och de på så sätt redigerade bladen är det, som utklippas här). Hvartill detta i längden leder, kan enhvar skönja. Han uppmanade studentföreningen att förkasta en del tidskrifter och blad, så att studenterna i alla händelser komme att se med egna ögon. Detta förslag mottogs med bifall. En yngre student gaf ett svar, som innehöll de vanliga anfallen på Tyskland för roflystnad m. m. Tvenne andra yngre studenter vederlade honom genast. Björnson påminte upprepade gånger om, att rätta ögonblicket för en uppgörelse med Frankrike icke vore nu i dess olycka. Men han tillbakadref ett par angrepp på Tyskland, som hade en hemlig fransk utgångspunkt; i ett af dessa tillbakaslag sade han, att i det han uppstigit på talarestolen, hade han i det norska Aftenbladet som hastigast sett, att en Stockholmsbrefskrifvare sagt om honom, att han nu borde sluta, ty här skördade han ingen ära. Talaren gjorde ett kort uppehåll ovch sade derefter sakta: Kunnen I höra, att detta är fransk gloire? Men skall denna tortfarande vara det högsta bestimmande för en mans handlingssätt? I sammanhang härmed yttrade han senare, att den nyo komiker, eom helt säkert snart stode bland oss, skulle taga fatt der Holberg, der Wessel tagit fatt: slå oss lösa från den franska anden (och den franskt påverkade tyska), som för oss är ett gift, hur god den än är i Frankrike. Ära åt de ider, Frankrike gifvit oss, men anden är i vårt sällskapslif, i vår sedlighet, vår tro, vår offentlighet som en fint förgrenad skada. Detta hade i flera år sysselsatt talaren och blifvit honom ständigt klarare. Den unge, i sitt fack redan vidtberömde matematikern prof. Sofus Lie inlade ett vittnesbörd för den tyska vetenskapligheten. En föregående talare hade anfört Ernest Renans vittnesbörd från 1863 i Revue des deux mondes, att den tyska vetenskapligheten varit mera för verlden än all annan vetenskaplighet sammanlagd. Prof. Lie upplyste nu, att Frankrike under de senare åren varit i starkt tillbakagående, men till Tyskland måste enhvar resa, som ville mätta sin vetenskapliga hunger. Härtill lade prof. Lochmann äfven ett vittnesbörd, hvilket på åhörarne gjorde ett desto större intryck, som han är en af vårt universitets högt ansedde lärare. Han nämde tvenne stora upptäckter på naturvetenskapernas område, för hvilka man har Tyskland att tacka, de största, som på senaste tiden gjorts. Han talade om tyskarnes arbete öfver hufvud taget och satte det i förbindelse med deras intellektuella sedliga värde. Och emedan han vore väl hemmastadd i Tyskland, vittnade han, att en norrman der kände sig ungefär som hemma ; tyskarne stode vi nära, deras hjerta och ande gjorde ett beslägtadt intryck. Byråchefen Kjer påminte om, att vi äfven stå i slägtskap till England, hvilket säkerligen ingen ville förneka. Härmed var debatten förbi, men den fick ett efterspel. Efter ett Lefve Norden!, utbragt af mötets ledare (skolföreståndaren Gjert: sen), med välönskan för Slesvig, besteg den tjenstgörande ordföranden talarestolen och tackade hr Björnstjerne Björnson för det han velat inleda denna öfverläggniog äfven här. Har menade, att alla fått ett intryck af en allvarlig sak, framburen af en allvarlig man. Han trodde, att denne borde mötas med an nat än den behandling, som blifvit honom till del, och isynnerhet att han förtjenade tack i stället för Lindormsoch Väderhanepoemer, Här utbröt den våldsammaste bifallsstorm, och då talaren slöt med ett hurra för Björnson, ville glädjen knappt taga slut. Om icke alla i församlingen voro eniga med Björnson, så lemnade bifallet dock vittoesbörd om, att tankarne röra sig starkt hos ungdomen samt att angreppen i pressen och poemerna väckt dess ovilja. ) För Sverige måste ordet sutklippas. utb mot Öfversättas. Mon saken blir densamma. a TERSDTTORATOOOSE AR BRRERAAEA