Dagens Nyheter – 5 december 1872, sida 2

märkelse, och ingen har erfarit större tillfredsställelse än jag öfver densamma. Sjelfva den artighet, som denna ursäkt innebar, stack henne som en skorpion. Hon slet sig ifrån honom med alla tecken till otålighet. — Inga fraser! utbrast hon. Hela armån hyllar mig; tror ni ej jag kan vara ert intresse förutan?... För resten skall jag säga er, att sådana der fina ord förstå vi oss icke på, vi simpla soldater... Ni är väntad, säger jag er — gål — Men hvart? — Till er silfverfasan derborta; gå! — Hvem menar ni? Jag vet icke... — Gnds död! Kan ni då ingenting bepripa? Hennes nåd, la grande dame önskar träffa er. Jag sade, att jag skulle skicka er till henne. Ni kan använda era granna uttryck i hennes sällskap. Hon tillhör samma stånd gom ni. — Hvad!... Öaskar hon... — Gå! afbröt honom Fanans väninna, i det hon stampade med sin lilla fot mot marken. Ni vet att det är i det största och präktigaste tältet hon tronar — morbleu! — likasom inte den fulaste käring, som tvättar mina kamraters skjortor, vore mera värdig en sådan boning än fru hertiginnan, som aldrig gjort någon nytta i hela sitt lif, inte ens kammat sitt eget gyllne hår! Hon väntar er. Hvar äro era palatsfasoner? Tag på er dem och gå till hevxe, säger jog er. Hon är af samma nobla slögte som ni; vi äro det icket