Dagens Nyheter – 27 november 1872, sida 3

Ohjelpligt. Då f. rektorn Akilles Inge livs i lifstiden en gång vandrade på ..bo slottsgata och var litet si så der, kom en herreman emot honom och förebrådde, att magistern var full. — Ja, nog är jag full, jag, men det går öfver; men si ni ä dum, ni, och det går aldrig öfver, svarade Akilles, utbristnade i. sitt vanliga bjertinnerliga skratt och linkade af. En landihandlare inträdde en söndagstörmiddag oförmodadt i bodkammaren, der han fann sina bokhållare ifrigt sysselsatte med kortspel. Han stannar öfverraskad vid tröskeln. Vredens rodnad färgar den annars så fridsamme mannens kinder och full af harm utbrister han: Sådana lymlar I ären! Midt under brinnande gudstjenst sitter ni och spe lar kort i stället för att gå i kyrkan och höra på — kungörelserna. En roman 1 det verkilga lifvet, Tidningen Progrås-du-Nord, som utkommer i staden Calais, berättade on 27 aktober: Hr Edmond F. var en f. d. ryttmästare, nu pensionerad. Han bodde i trakter af Brissel, der han hade fått en högst fördelaktig anställning såsom disponent för ett jernverk. Denne hr F. hade år 1842, då han var 24 år gammal, legat såsom underlöjtnant i garnison uti Lille. Han hade gjort bekantskap med en aktad köpmans dotter och med henne haft en kärlekshandel, som ledde derhän, att hon långt från fådsrnehemmet måste dölja följderna. Då var F. nog eländig att helt och hållet öfvergifva henne; förföraren och offret återsågo hvarandra aldrig, I förra veckan uppstod i en ölförsäljningslokal, som besökes af Brissels rikare män, en tvist mellan ett par herrar i anledning af kortspel. Ryttmästaren F. tog häftigt parti för den ene af dessa herrar, som var hans vän, mot den andre, som var karabivierofficer och som hade groft förolämpat F:s vän. Följden häraf blef en duell, hvari den unge karabinieren blof dödad. Ryttmästaren F. hade gifvit honom en kula midt i bröstet. Ryttmästaren återvände med tungt sinne hem, tänkande på att öfvergifva sin ställning i Belgien och sättta sig ned i Frankrike. Till förlidne söndag hade han för den skuld vrdnat och afslutat alla sina angelägenheter samt höll just på att packa in sina ressaker, då ett sorgklädt fruntimmer trädde in till honom i synbarligen upprördt tillstånd. Så snart hon kommit fram till honom, kastade hon upp det tjocka flor hon bar för ansigtet och betraktade ryttmästaren med en blick, full af vrede och tårar. Med ett utrop af häpnad ryggade den gamle militären tillbaka. I detta fruntimmer, hvars ansigte förtviflan vanställde och hvars hår hvitnat, igenkände han dock sitt öfvergifoa offer från Lille — köpmansdottern. — Eländige! ropade hon till honom; förbannad vare du, usle mördare! Det var icke nog för dig att vanhedra en qvinna och sedan fegt kasta bort henne i hennes djupaste lycka, utan du skulle också mörda hennes barn, döda värt barn! Och sådana brott skulle blifva ostraffade! Nej, nedrige bödel, du skall dö för ditt offers hand! Och härvid drog hon fram en revolver och