Dagens Nyheter – 27 november 1872, sida 2

--— VU ve NN — Nej, och framför allt bör ingen partiskhet förmärkas vid deras utdelande. Hör mig! Rodnaden, som för er stund försvunnit från hennes kinder, var kommen tillbaka; hennes ögon strålade lika lifligt som vanligt, den gamla dristigheten återvände, och på samma gång denna föraktfulla, gorglösa vältslighet, gom alltid utmärkte henne. Hör mig! yttrade hon. Kejsaren sänder mig detta kors; Frankrike tackar mig, armen möter mig med jubel ech bifallsrop. Nåväl, jag erkänner beredvilligt att denna ära gläder mig, och jag må tillägga att jag finner mig högeligen oförtjent deraf. Cigarette har ännu aldrig varit otacksam; det är ett fel som man gällan finner hos andra än pultroner. Men jag säger, att jag icke vill mottaga hvad som ej rättvisligen tillkommer mig. Jag bidrog till den lyckliga utgången af slaget vid Zsraila, påstår man? Ja, visserligen... Men hvad gjorde jag egentligen för saken? Jag red i sporrsträck, för att hemta ett par sqvadroner af mina spahis, och så hade jag tur att komma fram till slagfältet, innan det var för sent. Se der hela min bedrift. Om jag underlåtit att göra detta — jag, en fransk soldat — så skulle jag väl ha förtjent att bli skjuten som en vanartig katt — bahl — skulle jag inte det? ... Det var icke jag som förvärfvade oss segern. Hvem var det då? Det var en korporal vid jägareregementet, skall jag tala om för er. Hvad gjorde då han? Jo, hör på