Dagens Nyheter – 27 november 1872, sida 2

ningsbok, i hvilken bland annat fanns utsatt tiden, då de hos k. kammarrätten förda protokoll justerats, blottades en ny sida af vederbörande notariers långsamhet i göromålen, ty ehuru dessa protokoll under senaste året syntes ha blifvit justerade tidigare än förut varit vanligt, då någon gång ända till ett års tid förflutit emellan protokollets datum och justeringsdagen, hade likväl under sistförflutna året protokollens justering dröjt fyra, fem till sex månader och således vida längre än tillåtet är, t. ex. i hofrätterna, der, lämpligt nog, protokollsjusteringen är satt i sammanhang med expeditionen af hofrättens domar och utslag, så att, när protokollet, senast sex veckor efter sitt datum, justeras, alla deri omförmälda ärenden skola vara expedierade, hvilket sammanhang emellan protokollsjustering och expedition icke förefinnes i k. kammarrätten. Hvad jag här ofvan anmärkt emot ledamöters och expeditionshafvandes långsamhet i tjenstepligters fullgörande skulle vid jemförelse med vad jag i detta afseende iakttagit hos andra, med k. kammarrätten mer och mindre likartade embetsverk föranledt mig att påtänka åtals anställande mot de försumlige. Deremot ha likväl yppat sig betänkligheter, och bland dem en som varit för mitt beslut afgörande, nemligen saknaden inom verket af en arbetsordning som närmare föreskref så ledamöters som notariers och andra vederbörandes skyldigheter uti ifrågavarande hänseenden och med nödiga tidsbestämningar regelband arbetets gång, så att icke mindre arbetarne sjelfva än ock den eller de, som ha till skyldighet att öfvervaka arbetets behöriga gång, kunnat veta, när ett dröjsmål antoge egenskapen af försummelse i stadgad tjenstepligt och följaktligen kunde till ansvar föranteda. I förr åberopade instruktion för k. kammarrätten hänvisar 33 till arbetsordningen inom verket, och på efterfrågan förevisades mig äfven en eådan, upprättad, såsom det syntes, inom k. kammarriitten år 1816. Under den sedermera förflutna långa tidrymd af mer än 50 år hafva emellertid några förändringar inom verket försiggått och nya förhållanden uppstått, så att nämda arbetsordning omöjligen kunde och ej beller, enligt hvad jag erfarit, ansåges lända till efrerlefnad. Hon upptager nemligen t. ex. tjenstemän i verket som icke vidare finnas; men bvilken eller hvilka tjenstemän, som numera skola sköta deras åligganden, kan hon naturligtvis under sådana förbållanden icke föreskrifva, än mindre de iakttagelser, hvilka sedermera tillkomna förändringar i föredragningsoch expeditionssättet gjort nödiga. Men då jag af nyss anförda skäl öfvergifvit tanken på åtals anställande, är jag pligtig att, så vidt på mig ankommer, söka för framtiden undanrödja detta hinder för ett tillbörligt öfvervakande af göromålens gång inom k. kammarrätten såsom inom öfriga embetsverk. Jag har derföre haft i sinnet att hos k. m:t i underdånighet anmäla merberörda brist på arbetsordning för k. kammarrätten och anhålla, det k. m:t måtte täckas för nyssbemälda rätt, likasom för hofrätterna, utfärda och till efterrättelse påbjuda en lämplig och tidsenlig arbetsordning. Jag anser nemligen en dylik orining vara af den vigt och betydelse, icke blott för verket sjelft, utan ock för det allmänna samt för hvar och en enskilt, vare sig kommun eller person, hvilkas rätt och bista ofta nog i icke oväsentlig mån bero på ärendenas ej onödigtvis fördröjda behandling hos k. kammarrätten, att densammas upprättande icke bör lemnas beroende endast och allenast på verkets egna åtgöranden och de åsigter i ämnet som der kunna göra sig gällande, utan öfverlåtas till k. mit, på det att ämnet må erhålla en mångsidigare pröfniog än som det underordnade embetsverket kan åstadkomma, och de föreskrifter, som befinnas nödiga, må blifva öfverensstämmande med dem som i andra likartade verk gälla, 3amt slutligen på det att derigenom åt denna ordningsstadga må vinnag den större helgd som tillkommer en ifrån högsta lagstiftande makten utgången författning. Men då k. m:t tvifvelsutan förväntar en framställning i sådant syfte, i första rummet från verket sjelft eller dess chef; har jag icke velat hiärutinnan gå i förväg, hvarföre jag, med full tillförsigt till tit. bebjertande af den angelägenhet, för hvilken jag sålunda zör mig till målsman, öfverlemnar saken i tit. händer, dock så, att jag, derest min framställning lemnas utan afseende, anser mig -oförhindrad att vidare förfara, på sätt omständigheterna föranleda och min pligt bjuder, utbedjande jag mig benägen underrättelse om det beslut och de åtgärder denna min framställning finnes påkalla.