Dagens Nyheter – 27 november 1872, sida 2

hvad han gjorde. När alla hans officerare stupat, samlade han omkring sig de få kamrater, som ännu funnos i lifvet, och försvarade med dem vår position i flera timmars tid, trots den brännande solen och fiendens öfvermakt. HBjelfva araberna intogos af beundran öfver hans hjeltemod och erbjödo honom och hans män lifvet, om de ville gifva Big. Hela hans svar bestod deruti, att han åter lät sina tappra gossar sluta sig tillbopa, för att göra ett nytt, förtvifladt anfall, ehuru han väl visste, att icke en enda af dem skulle kunna komma lefvande igenom den väldiga massa af vredgade beduiner, som omgaf dem. Detta såg jag med mina egna ögon. Jag och mina spahis hade, som sagdt, den lyckan att hinna i tid komma till hans undsättning. Såväl, hvem är det nu vi ha att tacka för denna seger? Jag bara frågar. Hvem har uppoffrat sig mera för fosterlandet — jag, som red litet fortare än vanligt, eller denne man, som kämpade hela dagen, tusen gånger trotsande döden, och aldrig lät standaret falla, under det att för öfrigt målet för all hans sträfvan var att sälja lifvet så dyrt som möjligt. Jag säger er: korset är hans, och icke mitt. Tag det tillbaka och gif det åt den värdigaste! Marskalken hade åhört hennes tal, till hälften förvånad och till hälften road. Tbland kände han sig frestad att harmas öfver detta brott mot disciplinen, denna förolämpning mot kejsardömet; men snart blef han åter vänligt