Dagens Nyheter – 25 november 1872, sida 2

— 646 — er, att jag är död. Låt mig vara begrafven här, och må han njuta af allt... om han kan... — Men detta är galenskap -— vanvett... — Nej; så är det icke. Jag har förut nämnt för er, att jag ovilkorligen måste bli ansedd för en brottsling, om jag återkommer till mitt hemland; enligt gällande lag, skulle jag der icke kunna komma i åtnjutande af några medborgerliga rättigheter. Den största nåd ödet kan visa mig är att låta mig förblifva glömd här. Det skall troligen icke dröja länge förrän äfven jag finner en graf i Afrikas jord, likasom den hedersman, som hvilar ett litet stycke härifrån. Berkeley blir då den laglige innehafvaren af titeln; må han derför redan nu i fred och ro besitta hvad som dock en gång skall tillfalla honom. Han talade lugnt och i en bestämd ton. Men hon såg, huru stora svettdroppar perlade på hans panna, och hon hörde honom andas mycket kort och häftigt. Hon stod alldeles bredvid honom och blickade ännu en gång in hans ögon; i det hon med mild stämma svarade: — Det ligger någenting inunder allt detta som jag icke kan ana, Antingen är ni den vanvettigaste eller ock den ädlaste menniska som någonsin lefvat. Ni önskar bevara er hemlighet; nå väl, jag vill icke söka öfvertala er att meddela mig densamma. Men såg mig dock en sak — hvarför tillåter ni att en