Dagens Nyheter – 25 november 1872, sida 2

Svenska nordpolsexpeditionen. Spetsbergsfararnes öde sysselsätter myckket allmänna uppmärksamheten i Norge likaväl som i vårt land. De underrättelser, som hittills ingått, och de uppsatser, vi här nedan meddela, äro dock egnade att i betydlig mån aflägsna de tvifvel, som i första ögonblicken uppstodo om möjligheten af de instängdes räddning. Till kaptenlöjtnant Otto, chef för det till deras understöd utsända ångfartyget Albert, ingick vid dettas ankomst till Tromsö följande telegram från konung Oscar: Jag önskar veta, huru man i Tromsö antager isförhållandena vara från Beeren-Eiland och sedan norrut. Mina varma önskningar om framgång och lycka för expeditionen åtfölja densamma. Kapten Ottos telegrafiska svar var af nedanstående innehåll: Återkomna spetsbergsfarare äro af den åsigt att vestkusten är fri från is. Östra kusten och Hinlopensundet äro otillgängliga, i det de liksom fjordarne på vestkusten förmodligen äro belagda med ny is. BeerenEiland antages vara isfri. Morgenbladet för den 21 dennes meddelar de från stifsamtmannen i Tromsö till norska inrikesdepartementet ingångna telegrammen, hvilkas hufvudinnehåll vi förut meddelat våra läsare. Morgenbladet tillägger: De hemkomne (fångstfartyget Pepitas be sättning) antogo icke, att Albert på grund af mörkret kunde uträtta något norr om Isfjorden. Finnas icke de två norska besättningarne vid Isfjorden, bör expeditionen söka dem på deras väg söderut längre mot norr. Vi antaga dock detta senaste fall vera töga sannolikt. Enligt allt, hvad vi nu veta, kunna vi om en jemförelsevis kort tid, kanske omkring åtta dagars tid, åter hafva underrättelse om Alberts återkomst till Norge med resten af de infrusne norrmännen. Det antages af de till Hammerfest hemkomne, att den svenska expeditionen har knapp proviant. En svensk tidning har beräknat, att den medförda provianten skulle — utan att renarne, så vidt man vet, voro inberäknade — räcka till mars mår nads slut. Detta är just den hårdaste vintertiden i dessa trakter, men dagsljuset har då återkommit, och det är just vid denna tid, som landresorna företagas i de arktiska trakterna. Då var det som Nordenskiöld skulle företaga sin renfird mot polen, hvilken väl nu går om intet. Vid denna tid skall en del af det svenska manskapet kunna vandra med båtar och slädar, hvarmed de äro företrädesvis utrustade för polarfärden, rundt omkring kusten till proviantupplaget i Isfjorden. Kanske skall också Albert anlägga proviantdepoter på andra punkter på vestkusten, af hvilka svenskarne kunna draga nytta. Det skulle naturligtvis vara af vigt för Nordenskiöld att få underrättelse om norrmännes räddning, för att han skulle kunna lita på tillräckligheten af upplaget i Isfjorden. Men att få ett sådant bud till honom är sannolikt alldeles ogörligt. . Som sakerna nu stå, hafva vi allt skäl att vara till freds. Det är utsigt till, att alla våra landsmän komma helbregda hem till vintern, och att Alberts expedition skall blifva både verksam och kort. Med afseende på våra svenska bröders öde kunna vi vara lugna: de hafva medlen i sin hand till ett nödtorftigt uppehälle till dess de kunna befrias från sin otrivilliga vistelseort. För Nordenskiölds vetenskapliga expedition gör det oss ondt, om ett af dess hufvudändamål förspilles, men expeditionens ledare bör dock med tillfredsställelse kunna se, huruledes de medel, med hvilka han tänkt utforska den yttersta norden, användas till att betrygga hans landsmäns lif och helsa under de opåräknade och opåräkneliga omständigheter, som mött honom. I Times för den 19 d:s återgifvas två bref till nämla tidnings utgifvare, hvilka, såsom belysande den Nordenskiöldska expeditionens ställniog, äro af det intresse, att vi bär återgifva dem i öfversättning. Det första, af en sjöofficer, har följande lydelse: Notisen i Times sistlidna fredag om det misslyckade försöket af professor Nordenskiöld (som personligen öfvertagit ledningen af den arktiska expeditionen från Sverige) att uppnå sitt vinterqvarter vid nordöstra utkanten af Spetsbergen, Sju-öarne, förmår mig att fatta pennan, eftersom jag med dem sammanträffade, då jag återvände med hr Smiths skonare Samson från en kryssning till: norra sidan af Spetsbergen. Det var med stor tillfredsställelse jag tog kännedom om de af professor Nordenskiöld vidtagna mått