Dagens Nyheter – 25 november 1872, sida 2

-— Doll — svart misstanke Hvilar på er, då ni likväl är oskyldig? Hans läppar darrade under skägget, när han genmälde: — Emedan jag skulle handla ohederligt, om jag bevisade att denna misstanke är falsk. För Guds skull, fresta mig ickel En djup suck undföll henne och hon vände sig ifrån honom. — Förlåt mig, sade hon efter en lång tystnad; jag skall aldrig mera fråga er om detta. Äfven hon hyllade den grundsatsen, att hederns bud under hvarje förhållande måste åtlydas; och ehuru hon nu alltför väl anade, huru förfärligt han led för denna nödvändighets skull, ville hon på intet vilkor fresta honom att handla i strid mot ett sådant bud. Visserligen kunde det anses temligen likgiltigt för henne, om han stannade i Afrika såsom fransk soldat eller återvände till England för att taga sina ärfda rättigheter i besittning; och dock erfor hon en känsla af den största badröfvelse och hopplöshet vid tanken på hans öde. Hon förblef länge tyst, lutande sig mot fönsterbrädet, hvarvid solen belyste hennes sköna, sorgsna anlete. Han stod också modfälld och stillatigande några alnar ifrån henne. Hvad kunde han väl yttra? Hans hjerta längtade obeskrifligt efter att få säga henne sanningen och bedja henne döma mellan honom och hans pligt; men det löfte han gifvit band hans tunga. Han måsto tiga.